www.sexisten.se© 2011• Privacy Policy • Terms of Use

 

 

 

 

Har publicerat krönikor och debattartiklar i ett flertal tidningar (Aftonbladet, Jyllandsposten, Svenska Dagbladet, www.e24.se, www.ihm.se, www.newsmill.se, www.onthemarc.org, www.powerkvinderne.dk   m.fl.) Här nedan kommer ett axplock av dessa.

 

Senaste inläggen på IHM klicka här 

 

 

 

Känner du någon?

 

300 personer tar livet av sig varje år,
på grund av mobbing på arbetsplatsen, enligt Jobbhälsan (www.jobbhalsan.se) och 8 av 10 av de mobbade på våra arbetsplatser är kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket (www.av.se).

 

Siffrorna förskräcker, är det möjligt? Men låt oss inte fastna i siffror.

Det här är en fråga vi sällan pratar om, och varför skulle vi? Det är både obehagligt och jobbigt och som kollega och inte minst som chef, har jag ju ett ansvar. Jag måste agera. Jag måste vara tydlig och säga ifrån, utreda. Det är roligare att prata om mig och min utveckling. Gå på seminarier med någon het innecoach som berättar om hur jag kan utvecklas och bli vad jag vill bara jag tänker positivt. (Oss emellan, det kan jag inte, coachernas budskap är inte sant.)

 

Vem blir mobbad och utfrusen på din arbetsplats?

Ja, inte är det du och jag, det är någon annan. Någon som inte är exakt så som vi förväntar oss att ”man ska vara” någon som ”inte tycker som oss andra”, någon som tillhör ”dom andra”. Känner du någon?

 

Vi och dom andra syndromet är ingen epidemi eller influensa som plötsligt drabbat oss kollektivt.

Det kan tyckas så i tider när begreppet allt oftare dyker upp i media. Vi och dom/jag och den andre, finns i vår närhet från det vi föds och det är upp till oss alla och var och en att bearbeta rädslan för olikheter, andra människor och kulturer.

Öppenhet och lyhördhet inför andra är det som främjar den personliga utvecklingen som människa, att lyssna på andras åsikter och idéer är en del av att vara människa. Ger vi efter, för grupptryck och rädsla, lär oss historien att resultatet bli katastrofalt. För både den enskilda personen och för hela gruppen. Kämpar du emot det negativa grupptrycket så har du åtminstone hållit rent framför din egen dörr.

 

Och det är vad ledarskap handlar om i grunden.

Att gå före, att visa vägen, att diskutera normer och värderingar och att arbeta med förändringar och förbättringar på den egna arbetsplasten. Att vara lyhörd och se när någon i gruppen hamnar utanför och se till att hon/han kommer in igen. Utanförskapet finns på många plan och områden i samhället. En chef jag träffade nyligen beskrev klimatet på sin avdelning som ”rå, men hjärtlig”. Kanske inte alla uppskattar en sådan stämning, kanske människor uppskattar olika saker?

 

Vi har en bit kvar innan vi ser att olikheter är en styrka, men det betyder inte att slaget är förlorat.

Det är bara att börja idag och se hur arbetskamraterna mår och agera om någon mår dåligt. Och, det vet vi ju alla, att det inte endast är ett chefsansvar. Var och en som ingår i en grupp har ett ansvar för att alla i gruppen fungerar bra och kan använda sin kompetens. Från Martin Luther Kings alla citat tar jag ett som jag tycker passar bra: Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

 

---------------------------------------------------------

 

 

Ledare och chefer ska vara föredömen. Gammalmodigt? Nja.

 

Vi har en utbredd sexism i Sverige trots att vi alltid säger att vi är bäst på jämställdhet. Men sexismen syns inte så tydligt, den kommer fram vid rekryteringstillfällen och vid lönesättning, i språket och när vi män bedömer någon utifrån kön istället för kompetens. Så har det varit länge och så kommer det att förbli om vi inte agerar.
 
När min första bok om sexism kom ut 2005 undrade en journalist om det var speciellt mansgrisigt i näringslivet. Nej, inte särskilt, svarade jag, det ser ut som samhället i stort. Jag hade kunnat sitta som militär eller universitetslektor och beskrivit samma sak.
 
I den boken namngav jag flera företag, där problem med sexism kommit upp till ytan. Men förlaget tog bort dem, eftersom man inte vill ha debatten huruvida det faktiskt var sant eller inte. Det var för tidigt. Frågan är om jag hänger ut dem, om jag skriver att det handlade om Skandia eller SAS, för det är knappast något unikt med dessa två. Vi har andra exempel som mediaföretagen Expressen, SVT och DN. Och inom det militära har det under de senaste åren inkommit anmälningar avseende sexuella trakasserier. Och jag har stött på problemen på universiteten i Lund och på Chalmers i Göteborg.
 
Listan kan bli lång och problemet har alltid funnits. En eventuell ökning beror på att kvinnor börjar ta sig in på alltfler nivåer och alla (läs män och kvinnor) har inte alltid lätt att acceptera detta. Trakasserierna är ett sätt att slå tillbaka, ett försök av män att behålla sina privilegier och bevara makten till varje pris.
 
Många företag och organisationer har hört av sig sedan 2005 och velat att jag skall komma och föreläsa. Det är nästan 90 % kvinnor som ringer och många är lite rädda. Rädslan visar sig på lite olika sätt. Alltifrån att de vill höra sig för exakt vad jag ska säga på seminariet, jag är kanske väldigt provocerande? De som ringer vill inte att det skulle upplevas som en ”pekpinne” gentemot männen på den egna arbetsplatsen. Några vill se min presentation först och ta bort några punkter och inte vara så provocerande. Men, jag lovar, män är också människor, känner igen sig i mycket av det vi diskuterar på seminarier och vill vara med och förändra.
 
Män som är chefer måste alltid föregå med gott exempel. Tänka på vad de säger och hur de agerar. Sätta stopp om man ser någonting som är snett. Peppa både kvinnor och män till att arbeta med kompetens som riktmärke. Har det blivit bättre de senaste åren. Utan tvekan. Finns det mer att göra. Absolut!

 

Vad göra mer för att underlätta?

 

Den lagstiftning kring diskriminering som vi har ska följas. Behövs inga nya lagar där.
 
Flytta på män som inte kan sköta sig, flytta inte på kvinnorna.
 
Lika ingångslön för lika arbete. Nej, alla företag har inte detta. Det anses vara en förhandlingsfråga när två 23-åringar från Chalmers, som inte kan speciellt mycket, söker arbete. Och den unge mannen får 1000 kr mer i månaden.
 
Lagstifta om kvotering till styrelser, ingenting kommer att hända annars och, ja, det är viktigt vem som sitter i en styrelse.
 
Krav på slutkandidater av båda könen vid alla rekryteringar.
 
Utbildning på företag och organisationer kring vad jämställdhet är och vilka regler som gäller. 
 
Delad föräldraförsäkring, 50-50.
 
Är det klart sedan? Nej, men det är en början.

Lars Einar Engström
Edcolby AB

 

--------------------------------------------------------------------------

Att leda och vara ett föredöme

 

Det är kul att bli chef. Fint med nytt visitkort, högre lön och kanske, kanske, eget rum?! Sedan är det bara att sätta igång och leda. I bästa fall har du till och med ledaregenskaper! Det är få förunnat, att ha ledaregenskaper alltså, men till chefsarbeten är det många som känner sig kallade. Då undrar jag, påverkar chefen sin omgivning? Ja absolut och inte bara den närmaste omgivningen utan hela företaget. Och inte bara det egna företaget utan även relationer till partners, media och inte att förglömma, kunderna och nästa generations chefer/ledare. Framförallt den högste chefen, men inte bara hon/han. Alla nivåer i en pyramid påverkar varandra. 

Skandalerna i arbetslivet avlöser varandra. Det har de i och för sig alltid gjort. De senaste åren har vi sett, inom såväl privat som offentlig sektor, hur det myglas med pengar och i affärer. Det kan vara underliga fakturor för vägbyggen, eller starka män inom den kommunala sektorn som halkar omkring i träskmarkerna och anlitar brorsan, eller varför inte pengamakare som Carnegie, HQ Bank eller ”säkerhetsbolaget” Panaxia? Det kan till och med vara statliga bolag som Vattenfall och Telia där VD: ar får gå i förtid pga. märkliga turer och för stora spenderbyxor. Kort sagt. Syltburken är stor överallt och smutsiga fingrar vill ner och smaka.

Någonstans bakom alla rubriker och oegentligheter finns en människa. En chef, en ledare. Denna någon är inte ensam, arbetar inte i ett vakuum, denne någon har en styrelse, en ledningsgrupp, en revisor etc. och ändå händer det igen. Och igen. Syltburken.

Vad sänder detta ut för budskap till nästa generations chefer? På kurser, seminarier och utbildningar, diskuteras det ”goda ledarskapet”, etik och moral, men hur ser det ut i verkligheten? Media vet besked och rapporterar om underligheterna och chefer reser sig upp och säger att: Jag tar ansvaret.

Gör dem? På vilket sätt tar de ansvar? Hur många har ställts inför rätta när det gäller ekonomisk brottslighet eller oegentligheter? Hur många fälls? Jag tar ansvaret, yeah right och flyttar kanske likt Skandias förre VD Lars Erik Petterson till London för en mer behaglig tillvaro än att bli jagad av Arne Ruth och Skandias aktieägare i Sverige.

De flesta högre chefer jag känner, eller känner till, har oftast ordnat pengar från miljonbonusar, eller kan fakturera till utlandet eller så får de några miljoner när de får sparken. Detta kallades på det glada 1980 talet för att skaffa sig ”Fuck You Money” (jag tror det kommer från finansmannen Anders Wall) och gäller än idag.

 

Bonusar och avgångsvederlag är av ondo, och leder bara till att när du som chef fått in din första miljon börjar du fundera på hur du ska få in nästa. Oavsett hur det går till. Går det inte att ta ut bonus beräknat på vinst, kan vi ju göra om det till omsättningsökning, eller att förlusten är mindre än förra året, eller att antalet nya kunder har ökat eller att antalet nyanställda som stannat kvar hela veckan på kontoret har nått all time high! Det går att hitta en parameter om vi bara letar tillräckligt länge för bonusen ska betalas ut!

 

Kosta vad det kosta vill.

 

Skandalerna avlöser varandra, men det har de ju alltid gjort. Men var är hjältinnorna och hjältarna? Var är förebilderna?

-----------------------------------------------------------

 

 

Diskriminering

 

 

Jag är ofta ute och talar på seminarier om sexismen och dess följdverkningar i arbetslivet. Kommentarer ute bland åhörare kan vara: Tja lite sexistiska är vi väl alla. Lite så där till vardags.

 

På ett seminarium som jag deltog i definierade jag ordet ”sexist” som en man som tycker sig vara mer värd som människa, vara bättre och ha mer rätt till makt och högre lön än kvinnor. Många män, men även kvinnor, log igenkännande. Det är tur, sa jag att jag inte är rasist också, vände mig om och tryckte fram nästa powerpointbild. En kvinna i församlingen räckte upp handen och ställde mig frågan:
Vad ser du för skillnad på en sexist och en rasist?

 

Ja, du! En sexist är ju någon, en man i det här fallet, jag, som tycker att jag är bättre än kvinnor eftersom jag är man och en rasist det är ju någon som tycker att han eller hon är bättre än en annan människa på grund av hudfärg eller liknande, det är ju en enorm skillnad… tror jag, liksom, typ, i princip… Och där tog luften slut. Vad var det för skillnad egentligen?  Sexist och rasist, i grunden samma sak, samma struktur. Vad säger människorna på seminarierna, om jag pratar om kopplingen sexism och rasism? Tja, lite rasist är man väl innerst inne, så där till vardags?

 

För det är vi i ju i grunden, en majoritet av oss, sedan är det en annan sak att de flesta kan hålla rasisten i schack, trygga ner honom i mörkret tills det passar att ta fram honom. I bastun kanske med grabbarna? När någon med annat etniskt ursprung, än det svenska, får ett arbete som du trodde du skulle få? På fobollsmatchen? Som ett ”oskyldigt” skämt? Hur många sexister och rasister föder en lågkonjunktur?

 

Hur ser det ut i arbetslivet 2012? Finns det diskriminering?

 

En otrevlig rapport från IFAU (Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering, ”Vad är rätt profil för att få ett jobb”? www.ifau.se) kom för några veckor sedan.  

Det är en skrämmande läsning.

IFAU har genomfört ett s.k. hypotetiskt experiment, där arbetsgivare/rekryterare får välja mellan olika kriterier när de ska anställa. Man har intervjuat personalchefer, haft fokusgrupper och pilotstudier och sedan studerat medelstora och stora företag i Stockholms län. 1000 arbetsgivare valdes ut, svar kom från 426 rekryterare (arbetsställen) som gjorde 4895 observationer. Majoriteten av svarspersonerna var i åldern 35 – 55 år. Privata och offentliga arbetsgivare skiljer sig inte åt, men stora företag (över 250 anställda) verkar vara mindre benägna att diskriminera.

 

Forskarna ser ingen diskriminering av kvinnor, vilket ju är dynamit (vid själva urvalet alltså). Dynamit, inte minst för mig som hävdar att så är fallet, i tid och otid. I stället ser man tydligt 5 andra grupper som, oavsett kön, diskrimineras:

 

1. Äldre än 55 år
2. Icke europeiskt ursprung
3. Muslimer och judar
4. Personer med mer än ett barn
5. Överviktiga
6. Stor sjukfrånvaro

 

Diskrimineringen beskrivs av forskarna som omfattande.

Så vad ska vi göra åt detta? Vänta på att det kommer fler lagar mot diskriminering? Hoppas att det går över av sig självt?
Har vi tid att bry oss, egentligen, när det är bråttom hem?

Där vi kan sitta i fåtöljen i det innersta rummet och rösta på danstävlingar, titta på Allsång på Skansen, gå in på nätet och surfa, äta chips.

Frågan kring mångfald och diskriminering är i allra högsta grad i ledarskapsfråga såväl i Sverige som ute i Europa.  Det en fråga om mänskliga rättigheter, och vi behövs alla i framtidens arbetsliv. Vi måste inte diskutera detta mer, nu handlar det om att göra saker, genomföra program, annonsera, marknadsföra internt och externt vad vi som företag står för och vill åstadkomma. Framförallt i tider när många av oss tror att vi gör ett kraftfullt statement genom att trycka på en knapp på Facebook. Walk the Talk räcker inte, vi måste Talk the Walk! (Som Michael Kimmel, prof på New York University brukar säga.)

Lars Einar Engström

 

Kunden stör och ärlighet varar inte längst

 

Det är med viss undran och oro jag läser Sverigestudien som nu kommit för 4:e året i rad. Studien är ett initiativ från Preera, Skandia, och Volvo IT. Dessa företag säger sig vilja ”bidra till en ökad förståelse för samhällets utmaningar genom att tillföra kunskap om svenskarnas värderingar”.

Många intressanta fakta, men jag fastnar för två som jag tycker är mycket värda att notera, kundtillfredställelse och ärlighet.

 

46 punkter som är viktigare än kunden  

Inom såväl privat som offentlig sektor rankas de ”anställdas hälsa” som det viktigaste på en arbetsplats och på andra plats kommer, inom det offentliga ”erkännande av arbetstagarens prestation” och, inom det privata ”humor och glädje”. Ja det är ju viktiga områden, ingen tvekan om det. Det oroande är att ”kundtillfredställelse” kommer först på 47:e plats. Det innebär att vi svenskar har 46 punkter som är viktigare än kunden och det betyder, enligt mig, att vi har glömt vem som betalar våra löner. 

Nej, det är inte ”företaget”, nej det är inte ”stat och kommun” det är kunden, brukaren, som via skattsedel, faktura eller kontant betalar för en tjänst eller vara. Och därigenom våra löner. Har vi glömt bort det? 

 

Kund = pengar

I länder som vi normalt ser upp till och vill efterlikna, USA, UK, Australien och Kanada ligger kundtillfredställelse på första plats eftersom man där insett kopplingen kund – pengar. Här måste vi skärpa till oss och börja fundera på det här med konkurrens och marknadens villkor. Sverige vill ju bli, och håller på att bli, ett turistland, så det vill till att vi tar fram ett leende när människor från andra länder hälsar på och vill ha service. Kanske det är så att de ”nya generationerna” unga människor, inte fått sambanden klara för sig? 

 

Ärlighet tappar mark

När det gäller ärlighet så tappar detta begrepp mark Efter att ha legat i topp ett par år så är ”ärlighet” nu nere på 5:e plats. Oroande. Ännu värre än att vi tappat kundfokus. Har vi blivit så avtrubbade att vi tycker att en lögn här och där inte är så mycket att bråka om? Är det för jobbigt med att framföra sin ärliga mening eller är vi rädda för att förlora jobbet? Är vi skrämda till tystnad? Skrämd att hålla med kejsaren även när hen är naken, så vi inte missar julbonusen. 

Vad detta betyder för privatlivet kan jag ju undra över, ljuga lite skadar ingen, eller bättre, säg ingenting så har du ingenting sagt och får vara ifred, eller den bästa, det din partner eller kollega inte vet mår hon/han inte illa av. Om det är så vi börjat tänka så är vi på ett sluttande plan och vi vet ju att när det sluttar, så går det utför.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------

 

Anställ en kvinna

 

Lönegapet mellan kvinnor och män är ett årligen återkommande diskussionsämne. Inom vissa kretsar alltså. Låt oss inte lura oss själva nu och tro att det på allvar är ett område som fackföreningar och arbetsgivare är intresserad av på riktigt. Det är de inte, men frågan brukar dammas av ibland, en gång om året, och då sägs det: Detta måste vi göra någonting åt. Och tiden den går.

1947 infördes ”lika lön för lika tjänst” för statligt anställda, på papperet alltså, och 1960 slog ”arbetsmarknadens parter” dåvarande SAF och LO fast att ”slopa kvinnolönerna” och kvinnor ansågs nu kunna utföra ett arbete nog så gott som en riktig karl. Och 1994 blev löneskillnader beroende på kön är förbjudet, enlig lag. Inget intresse? Jamen, dettta har ju debatterats i många år? Absolut, men om intresset fanns på riktigt, så skulle löneorättvisor har fixats till för många år sedan. Vill ni veta sanningen? För oss män är detta i grunden en icke fråga.

 

Lika lön för lika arbete? Är det inte självklart?

 

Men nu är det dags för diskussion igen. Nu gäller det pensionerna! Kvinnor arbetar mer deltid än män och får lägre pension. Arbetar mindre på det ”riktiga arbetet” alltså. Hemarbete och barn är i grunden ointressant och är väl i själva verket kvinnans lott? Nu som då. Nya generationerna då? Allt skulle ju bli annorlunda? Yeah, right, absolut, men inte i statistiken, vare sig det gäller löner eller uttag av föräldraförsäkringen. Att alla människor har lika värde har aldrig påverkat lönesättningen.

En majoritet av män anser fortfarande att ”lika lön för lika arbete” inte ska gälla. Män anser fortfarande att de är mer värde än kvinnor. Män, oavsett generation, anser fortfarande att de är smartare än kvinnor och presterar mer. Det spelar nämligen ingen roll vad forskningen och statistiken säger, angående studieresultat och resultat på arbetet, män är bäst!
 
Och en bilmekaniker tjänar mer än en barnmorska. Ganska självklart egentligen. Bilen lämnar man ju inte till vem som helst. Det sker en noggrann koll bland oss grabbar innan vi lämnar bilen till någon verkstad. Vet du någon bra bilmekaniker? Det här är viktiga saker och ingenting som vi vill slarva bort. Jag menar, barnmorska, tja, föda barn, hur svårt kan det vara egentligen? Dom bråkar en stund och så är ungen ute. Kvinnor i alla tider har ju fött barn. En bil ska du ju ha i flera år, 2 – 3 år kanske längre, innan du byter.

 

Män tjänar mer än kvinnor i tre av fyra yrken

 

Lönesättningen inom alla områden av arbetslivet talar till kvinnans nackdel. Även om man räknar bort ålder och utbildning så tjänar männen mer i tre yrken av fyra, skillnader som enbart kan förklaras utifrån könsaspekten.
 
Att stämpla unga kvinnor så fort de kliver in på arbetsmarknaden och ge dem lägre lön än  gossarna är det bästa sättet att sätta kvinnorna på plats direkt. ”Lilla gumman, var glad att du fick jobbet.”

 

Bästa rådet - anställ en kvinna

 

Faktum är att det bästa råd jag kan ge till företagare, stora som små, är: Anställ kvinnor så sparar ni in massor av pengar på lönerna och ni slipper kostnader för representationskort i guld och kampen om parkeringsplatser nära ingången till huvudkontoret. (OBS! Det finns inslag av ironi i texten.)

 

----------------------------------------------------------------------------

 

Några roliga citat eller oroliga?

 

När jag rensade i diverse texter i min dator hittade jag ett antal citat från 2006. Det är ju några år sedan, men jag tycker ändå att de är tänkvärda, på olika sätt. Observera att några av personerna är inte kvar på samma företag idag.

 

 Kvinnor är dåliga på att ta för sig, de borde lära sig att förhandla som män.
Peggy Bruzelius, styrelseproffs (SvD 2006-8-29)

 

… dessutom måste man ha stöd hemifrån. Hade jag inte fått stöd av min man hade det inte fungerat alls.
Mia Irborg, Nordenchef 3Com (IT Branschen Nr 2 2006)

 

Jag har aldrig försökt rekrytera kvinnor, utan jag vill hitta de bästa. Då har det blivt hälften-hälften.
Gunnila Nordström, Kinachef SonyEricsson (Metro 2006-02-20)

 

… jag har funderat på varför kvinnor inte kommer hela vägen. Hur man än vrider och vänder på det kan familj och barn vara en orsak, dels för att ens egna värderingar förändras när man får barn, dels omvärldens.
Åsa Gustafsson, affärsområdeschef, GNT (SMG) (IT Branschen Nr 2 2006)

 

Enda sättet att nå lika i karriären är att ta lika ansvar hemma, allt annat är bullshit.
Niclas Storåkers, vd Avanza (SvD 2006-8-29)

 

Det finns en klassisk förklaring, styrkt av mycket forskning, att män väljer andra män.
Helen Peterson, Örebro Universitet (IT Branschen Nr 2 2006)

 

Det finns uppdragsgivare som inte tycker det är någon idé att ta in yngre kvinnor för de kommer förmodligen att föda barn.
Kristina Ohlsson, Mercuri Urval (DN 2006-06-01)

 

(Det finns en)…överrepresentation av män inom inköp och marknadsföring, och det är inte särskilt lyckat. Det blir mansnormer som till exempel styr produktval och då missar man halva marknaden. Med kvinnor där skulle det bli ett större mångfald.
Sara Kullgren, vd Nokia Mobiltelefoner Skandinavien (IT Branschen Nr 2 2006)

 

Jag har en mycket hjälpsam fru och så försöker jag hålla helgerna lediga.
Hans–Holger Albrecht, vd MTG (berättar om sin karriär i DN 2006-09-10)

 

En del kvinnor är nog nöjda med att vara en väldigt duktig tvåa.
Monica Caneman, styrelseproffs (SvD 2006-8-29)

 

Utan tvekan de två bästa citaten

 

De två bästa har jag sparat till sist. Observera min ironi angående ”bästa”.

 

Om denna kvinna har problem med PMS är detta också en aspekt som ska beaktas.
Mats Nilsson, vd Trainee Center (ang. rekrytering, ur boken En sexists bekännelser, 2005)

 

Det ligger i kvinnors gener att vilja bli försörjda av män.
Mats Qviberg, vd Öresund, styrelseproffs (SvD 2006-8-29) 

 

------------------------------------------------------------------------

 

Management by Fear, finns det 2012?

 

Det är nya tider för chefer och ledare! Det där har ni hört förr, men är det sant? Absolut. Det är nya tider och ledarskapet har förändrats på många sätt de senaste 30 åren. Hela arbetsmarknaden har förändrats enormt inom de flesta områden, sättet vi arbetar på, arbetsuppgifterna, de högre kraven och därigenom ledarskapet. Och, det går snabbare nu. Det har vi i och för sig sagt så länge jag varit med, men nu är det faktiskt sant. Men hur ledar- och chefskapet utvecklas beror naturligtvis också på hur arbetsmarknaden och samhället, i stort utvecklas. Och konjunkturerna. Bra konjunktur, givmilda chefer, mycket personalutveckling och jämställdhets seminarier, dåliga tider, snåla griniga chefer, uppsägningar, spara och gneta. Eller?

 

Jag blir orolig

 

Utvecklande ledarskap, att följa med i förändringar och nya generationers ideer och krav kräver att ledare och chefer är öppna och vakna. Men det finns saker som oroar mig när jag är ute på olika företag, kommuner och organisationer. Snabbhet kan ju betyda vinna eller försvinna, ibland och de chefer som ”lyckas” är många gånger de med hårda nypor (gammalt begrepp, jag vet), de som kan ställa om snabbt, fatta beslut i rödaste rappet och inte vara så förbaskat noga med regler hela tiden. Lite kan man tumma, eller? Ibland spricker det, men oftast håller det. Nej, jag menar inte män generellt nu, jag menar kvinnor och män, det är ingen skillnad nämligen om vi pratar om den högre nivån inom arbetslivet. Snabba beslut och förändringar, ja, och osäkerheten bland personalen ökar. Och tystnaden. Jag vill ju ha kvar mitt arbete. Management by fear är inte borta, det finns alltid runt hörnet, lurandes. Det var väl inte så det var tänkt?

 

Varför vinner fuskarna mark?

 

Jo dom tillåts av Dom Ledda. Kommer ni ihåg den beteckningen, de ledda, låter lite otrevligt, men jodå, dom finns kvar. De flesta människor oavsett generation är faktiskt ”ledda” i betydelsen, de gör som de är tillsagda att göra, utan att ifrågasätta. Det finns ett intimt samspel mellan ledare och de som blir ledda. De senare tillåter ledaren att uppträda på ett visst sätt, även om det är oacceptabelt ur ett socialt och moraliskt perspektiv. De tillåts att bryta mot de regler och normer som vi annars är så noga med att alla följer. Visst kan vi göra liiite avkall, om det behövs. Inte av elakhet, snarare av rädsla för hotet mot våra egna positioner.

Det är jobbigt att behöva slåss för någonting som i längden kan göra att jag står ensam i slutändan. Då får jag ju börja fundera på en alternativ karriär. Någon annanstans. Och hur roligt är det. Egentligen? För jag tror inte att varje gång det avslöjas en skandal där våra ”ledare” varit inblandade (inom företag, kommuner, organisationer) så var det bara en person som visste vad som hände.

Människans behov av att tillhöra en grupp och att agera som ”alla andra” är ett av våra stora tillkortakommanden. Det är tragiskt egentligen att vi inte törs stå upp tydligare för våra tankar om rätt och fel. Detta är naturligtvis ett stort problem även för ledaren. Hen vet ofta inte vad ledningsgruppen egentligen tycker, eftersom medlemmarna i gruppen inte säger något. De sitter tysta, håller med och har åsikter efter mötet. De har drabbats av tunghäfta på grund av ledarens sätt att dominera. Det är viktigare att vara omtyckt och få sola sig i glansen, få förmåner och kanske lite extra pengar än att säga att ”det där håller inte, det där ställer jag inte upp på”. Nej, jag ser inga generationsskillnader, men det betyder ju inte att de inte finns, jag kan ha missat något.

 

Rekrytering av chefer

 

När vi rekryterar nya chefer och ledare säger vi alltid att vi ska ha de bästa. Orimliga kravlistor brukar inte vara ovanliga. Men om vi ska få höjd i diskussioner och beslutsfattande, om vi ska utvecklas som ledare, i denna snabbare värld, så krävs det mångfald på bred front. Jag ser ingen sådan satsning. Vi måste börja ta tillvara på olikheter, det är en del i ett utvecklande ledarskap, för dig och för dina medarbetare. Vi har sagt det i så många år nu, olikheter är en styrka, att det börjar bli dags för action. Det börjar bli pinsamt. Vi ska inte bara tillåta att släppa in sämre kopior av oss själva, det gäller att öppna upp och ta tillvara på olikheterna mellan människor, kön, etniskt ursprung, sexuell läggning, rörelsehindrade (har jag glömt någon grupp?). Då får vi intressantare tuggmotstånd i våra ledningar. ”Högt i tak” kan bara blomstra i olikheternas kamp och diskussion kring lösningar och därefter kan vi ta beslut.

Men det tycks mig som om den diskussionen inte finns och att enhensshowerna (tidigare enmansshowerna) fortsätter att lysa som fyrbåk på alltför många arbetsplatser. Mångfald är utvecklande för ledar och chefskap och gör det även svårare att fuska. Likhet ger enfald, olikhet ger dynamik. (PS bli inte arga nu för att jag använde mig av det nya ordet hen i texten;) Medge att det är intressantare att läsa då, mer spännande!)

 

Lars Einar Engström

 

Stressade kvinnor

 

Kvinnor som är chefer är mer stressade än sina manliga kollegor slår Previa fast i en ny undersökning gjord av Per Larsson (SvD, GP, 2012-03-01). Det tycks vara mer komplicerat för kvinnliga chefer att hitta en hälsosam balans i tillvaron.

”Arbetsgivare bör anpassa arbetsvillkoren efter att många chefer, både män och kvinnor, också är småbarnsföräldrar”, säger Per Larsson, i en kommentar.

Jo både män och kvinnor är föräldrar, men där upphör jämställdheten.

 

Så vad kan stressen bero på? Ja anledningen är naturligtvis kvinnors dubbelarbete. Fortfarande står kvinnorna för huvudansvaret för hem och eventuella barn. Det kan ingen städhjälp i världen avhjälpa. Som chef på arbetet och som chef i hemmet kan det bli tungt. Och stressigt.

 

Vad är det som gör att vi män fortfarande, 2012, ser det som en självklarhet att vi inte ska ta del av hemarbetet och barnen? Vad är det som gör att vi män tycker det är en självklarhet att ”någon annan” ska curla för oss så vi kan göra våra karriärer i lugn och ro? Men det är klart, vi är några stycken som ”hjälper till” hemma ibland, så partnern får vila.

 

I Aftonbladet (2012-02-29) skriver Jennifer Wegerup om männen i Italien som anklagar kvinnorna för att vara delaktiga (skyldiga?) till landets problem. Det var bättre när ”mammi” var hemma och lagade mat. Nu vill de italienska kvinnorna ut och arbeta, göra karriär och se någonting annat än hemmets fyra väggar. Konstigt? Knappast. Hur mycket kan man städa och laga mat egentligen? Men, det vet vi ju, italienare är lustiga gammalmodiga figurer och kan ju inte alls jämföras med oss jämställda svenska män. Eller är vi mer lika innerst inne än vi vill veta?

 

Städhjälp som lösning

 

Några glada människor på TCO kom med ett förslag i september 2008, angående 90 % iga subventioner till hushållshjälp i hemmet och kopplade detta till frågan kring jämställdhet.  Det finns ingen sådan koppling. På vilket sätt skulle vi bli mer jämställda för att det kommer en kvinna och städar några timmar i veckan? För det är väl en kvinna som kommer?

 

Att arbetsfördelningen i hemmet är skev, det vet vi sedan tidigare, inte mycket händer där, men varför ”en kraftfull samhällsinsats” skulle lösa någonting när det gäller jämställdhet har jag svårt att förstå. Vi kan ha hur många lagar, direktiv, policybeslut, jämställdhetsplaner och seminarier som helst, i slutändan återkommer vi ändå till hur du och jag, agerar som ledare och chef, hur vi rekryterar, hur vi pratar och agerar och huruvida vi sätter kompetens före kön.

 

Vi har inte tid

 

Så kan det låta och det är inte sant. Vi arbetar inte alls mer än tidigare

generationer, de flesta av oss arbetar färre timmar och vi har betydligt bättre hjälpmedel nu än våra föräldrar hade. Och om vi nu skulle vilja tillbringa mer tid med familjen kanske vi ska stänga av de fyrkantiga barnvakterna TV och dator. Låta TV spelen vila en timme. Kanske sluta med golfen och vildsvinsjakten några år och fokusera på familjen?

 

Fri städning åt alla

 

Och, kära TCO, varför en subvention på 90 %? Varför inte gå hela linan ut, gratis städning till alla, sätt det på skattesedeln och låt oss leva i en bekymmers- och dammfri värld? Låt oss slippa fundera på hur vi ska lösa städning och hämtning av barn så att vi kan fokusera på självförverkligande och strålande karriärer.

Vägen till jämställdhet är lång och krokig. Om vi någonsin når fram låter jag vara osagt, men om vi byter ut ordet jämställdhet till mänskliga rättigheter så får hela frågan en annan klang. Då inser också de flesta av oss att det ”jämställda samhället” kommer att uppnås först när kvinnor får samma värde som män. Må det vara vid lönesättning, bedömning av kompetens och rättigheten att bli tagen på allvar och lyssnad på. Detta kräver utbildning och diskussioner från förskolan till arbetslivet. 

 

Att lära av nästa generation

 

På ett företag som jag föreläste hos för en tid sedan, föreslog en man - chef - att jag skulle bli mentor åt en ung kvinna som ansågs vara ett framtidslöfte. Vi träffade henne på hans rum efter föredraget. Självklart ville jag ställa upp om det var så att hon trodde och kände att jag var rätt person för jobbet. Den unga kvinnan såg på mig,

log och sa: Jag har läst flera av dina böcker så det är snarare jag som ska vara mentor till dig! Först tänkte jag att det där är typiskt för nästa generation. Ingen respekt för en äldre erfaren man som vet allt, kan allt och har alla svaren… Jag kände mig förolämpad, närmast kränkt av denna ungdomliga fräckhet.

Men, när jag sansat mig, förstod jag att hon naturligtvis hade rätt. 

 

Vi silverryggar borde lära oss av unga kvinnor

 

Det är mer på sin plats att vi silverryggar lär oss något om unga kvinnor och hur de ser på livet än att vi ska gå omkring med en förlegad mansbild som mall och norm och tro att kvinnor är dåliga kopior av män, fast annorlunda. Jo jag generaliserar och överdriver en del, men inte så mycket. När jag läser kommentarer, på bloggar och i tidningar, från en del män, kring frågor som löner, ledarskap och kvotering blir jag fortfarande, 2012, nervös inför framtiden.

Men jag tror numer att jag oroar mig i onödan! 

 

I veckan som gick hade hade jag en förläsning på KTH i Stockholm, där man arrangerade Jämställdhetsveckan – ”Jämställdhet i näringslivet”, ett arrangemang av kvinnonätverket Malvina under ledning av Donna Hanafi.  Frivilligt deltagande, inte schemalagt alltså, för unga kvinnor och män. Intresset för ämnet ledarskap och jämställdhet, lönsamhet och framtiden, var så stort att arrangörerna fick byta lokal. Ett sjuttiotal intresserade av båda könen dök upp, med lunchmackor och I Phones i högsta hugg. Energin var på topp.

 

Som föreläsare är det svårt att veta exakt vad åhörarna tycker, men det känns när någon/några är intresserad och det syns på nickande huvuden och skratt på ”rätt ställe”. Det var många nickanden. Detta betyder naturligtvis inte att åhörarna tyckte som jag i alla frågor och några tyckte säkert att jag hade fel i flera avseenden, men min poäng är att just intresset var så stort och äkta. Energin! Jag har sällan varit så glad efter en föreläsning och så full av tro på framtiden.

 

Nästa generation har en helt annan syn på ledarskap

”Nästa generation” som det brukar heta, kommer att ha en annan syn på ledarskap och jämställdhet. Dom kommer att ta frågan ett steg längre än vi lyckats hittills, dom vet att dinosauriernas tid är förbi och att ledarskap och karriär tillsammans med att ha familj är projekt där man samarbetar. Det är inte en fråga bara för det ena könet att hålla ihop eventuell familj, eller att stå tillbaka för att den ”andra” parten skall få genomföra sina drömmar.

 

För att få framtidens företag att lyckas i ett allt hårdare företagsklimat i en globaliserad värld krävs att vi arbetar som team och att teamet består av kvinnor och män i alla åldrar och med olika bakgrund och ursprung. Och det kräver att vi som kan och har provat allt, tar ett steg tillbaka och lyssnar på gänget som kommer efter oss. Ledarskap är, och har alltid varit, tvåvägskommunikation om vi ska skapa det ”goda” företaget. Sedan kan diktatorerna och småpåvarna säga vad de vill, i det långa loppet förlorar de alltid.

Framtiden ter sig ljus efter ett KTH-besök!

--------------------------------------------------

Sexism till vardags

 

Konkursade HQ Banks f.d. styrelseordförande, Mats Qviberg, är känd för sina märkliga uttalanden om kvinnor. Ett axplock: "Det ligger i kvinnornas gener att vilja bli försörjda av män". (SvD 2006-08-29).  "Det är väl bra att man släpper in tjejer så att de får se att det kanske inte är deras grej att sitta i styrelser".(Affärsvärlden, 2010-02-05, detta sagt på ett seminarium för regeringens Styrelsekraft projekt.)

 

Och det intressanta konstaterandet i maj 2010 att Catharina Lagerstam "inte hade nerver" när hon lämnade HQ Banks styrelse. (Affärsvärlden, E24). Och vad var det Lagerstam gjorde som visade på "klena nerver"? Jo hon slog larm om att HQ Bank var på väg åt fel håll. Det var modigt gjort. Och hon hade ju rätt.

Spelade det någon roll att Qviberg uttryckte sig på det sätt han gjorde? Andra män, och speciellt yngre män hakar på och tycker likadant, åtminstone när Qviberg är med, och det bildas en jargong som blir stilbildande i gruppen och i företaget. Men Mats Qviberg är absolut inte ensam om sina åsikter, men tydligast.  

 

Männen lyssnar inte på vad kvinnor säger

Lena Olving, vVD på SAAB, försvarskoncernen, berättade i programmet "Sommar" 2011, att männen inte lyssnar, männen hör inte vad hon och andra kvinnor säger. Olving får vänta tills männen talat färdigt, stöttat varandra och upprepat sina argument. Under tiden väntar hon och sjunger tyst för sig själv sången "Lilla snigel". Det var modigt berättat.

Och kvinnor är modiga när det "sätter sig upp" emot männen. Modiga därför att säger de fel saker så är risken stor att de åker ut. De manliga nätverken är starka och har byggts upp under många år, där fostras de unga männen och slipas så de passar mallen. Kvinnonätverken, som det finns fler och fler av, ses mer som pikanta inslag. Uttrycket "Det finns ju inga kvinnor" har jag hört hundratals gånger de senaste åren.

 

Blandade grupper ger positivt samband

Vi pratar allt oftare på seminarier och möten om undersökningar som visar på ett positivt samband mellan blandade grupper, (kön, ålder, etnicitet) och företagets resultat, sättet att hantera moral och etikfrågor och kopplingen till företagets image. Det finns ett antal rapporter från olika länder i Europa och USA som påvisar detta. Senaste stora undersökningen, som jag sett, kom 2009 och gjordes av konsultbolaget McKinsey. Men hur ser det ut egentligen idag i Sverige i styrelser och ledningsgrupper? Ökar antalet kvinnor? Nja, det går trögt. Hur kan det komma sig?

Jo, många män tycker att det är lättare att välja en man vid nästa rekrytering, för vi män vet ju var vi har varandra (tror vi) och kvinnor är ju i grunden inga riktiga karlar. Bättre umgås med ja sägare än med någon som säger emot. 

 

Chefen sätter agendan och tonen

Ibland undrar jag varför män med makt inte ser kopplingen mellan det egna agerandet och hur detta påverkar underställda chefer och hur förödande det är för hela företaget och dess resultat. Det är ju alltid ledaren/chefen som sätter agendan och tonen. Det har vi ju vetat i många år inom ledarskapsforskning och ledarutbildning.

Påverkar dessa forskningsresultat våra ledare och chefer? Uppenbarligen inte tillräckligt mycket. Och detta ställer ännu större krav på rekryteringsprocesser för framtiden. Och det ställer krav på att lagstiftning följs, att sexism och könsdiskriminering bestraffas och att vi får fler könsblandade grupper på alla nivåer i företagen. Det kommer att påverka dialogen och männens agerande. Är detta lösningen på alla problem som dyker upp? Naturligtvis inte, men tro mig, många män förändras och utvecklas i samarbete med kvinnor.  

 

"Går det så går det"

Kanske HQ Bank hade haft en annan utveckling om det funnits fler kvinnor som Catarina Lagerstam istället för män som chansade med andras pengar och körde efter det gamla manliga talesättet: Går det så går det. Läs gärna den mycket intressanta boken ”Den stora bankhärvan”, finansparet Hagströmers och Qvibergs uppgång och fall av Carolina Neurath.  Mycket att fundera över där med tanke på ledarskap, tystnad, mobbing och grupptryck. Allt i sexismens namn.

 

Du föds inte till kvinna


 

De Beauvoir menade naturligtvis när det gäller platsen i den sociala hierarkin och inte när det gäller det biologiska könet. Hela boken släpptes, 2010, inte bara halva som tidigare. När boken översattes och släpptes i Sverige första gången (1973) togs omkring 400 sidor bort, som handlade om menstruation, incest, prostitution och lesbisk kärlek. Varför då, kan jag undra, för att skydda männen?

Nu är det 2012 och de små flickorna, som skall bli kvinnor, kommer fortfarande att skolas in i rollen att behaga och lyda männen och följa de strukturer som enligt många debattörer vårdas av oss män och gör oss till grymma makthavare. Ja, inte alla män, såklart, en del män är helt normala, kanske till och med vuxna och lever som jämställda partners med en kvinna. Har jag hört.

 För alla män är inte våldsamma, alla män våldtar inte, alla män är inte pedofiler. Men uppenbarligen väldigt många, svårt att få fram siffror där, eftersom mörkertalet alltid är enormt stort, enligt experterna. Det går inte en dag utan att det rapporteras om pedofilnätverk, sexuellt ofredande av barn, misshandelsfall, köp av prostituerade etc. Hundratals, tusentals, män är inblandade och inte bara i Sverige. Våldtäkt är en erkänd metod att kränka både kvinnor och män, i hela världen, framförallt i krig.


Unga flickor görs alltså till kvinnor, men gäller inte samma sak pojkarna som ska bli män? Naturligtvis är det så, men det får alldeles för lite utrymme i debatten. På de flesta debatter och seminarier jag deltagit ställs krav på att männen, de vuxna männen, måste förändras, släppa fram kvinnorna, gå ut sidan och ställa sig… Ja vart då, var ska vi ställa oss? I skamvrån? Av vilken anledning då? Förändras hur? Ska vi straffas för att vi gjort precis som de små flickorna, anammat de rådande strukturer och våra välvilliga föräldrars arbete att uppfostra oss till män? Och är det egentligen föräldrarna vi ska anklaga? Hur många barn, födda på 60 talet och fram tills idag, har egentligen uppfostrats av sina föräldrar? Är det inte i själva verket så att dagis, förskolan, tagit den största delen av det jobbet? Och är det inte så att de flesta som arbetar inom förskolan är kvinnor? Vad lär dom ut när det gäller jämställdhet och könsroller?

Och ändå, den största frågan och problemet är ju; Varför och vart går det fel för så många män? Det räcker inte att skylla på Internet och våldsfilmer. Faktum kvarstår, pojkar och flickor visats i samma miljöer när det växer upp, men behandlas uppenbarligen väldigt olika av oss vuxna. Det är alltså vi, den nu vuxna generationen som skapar dessa manliga ”monster”, för det kan väl inte vara så att flickorna görs till kvinnor och pojkarna är födda ”onda”? Det måste väl gälla lika för bägge könen, vi görs till män respektive kvinnor av den generation som leder oss för tillfället.

Läs gärna den bortglömda boken ”Ställd” (Ordfronts förlag, 1999) av Susan Faludi som visar hur pojkarna formas. Boken försvann i svallvågorna efter Backlash, av samma författare, som visade hur synd det var om kvinnorna. ”Ställd” visar den andra sidan av myntet.

 

När når mångfalden direktörsledet?

 

Framtiden ligger i mångfalden. Det vet vi ju alla, innerst inne, trots mörkertoner från yttersta högerkanten. Men det är dags att speeda upp! Dags att öppna upp, dags att anställa ”dom andra”, dom som inte är ”som oss”.

 

Antalet utlandsfödda som bosätter sig Sverige kommer att öka snabbare och snabbare, tack och lov. Inom alla branscher och sektorer, må det vara import av konfektion från Kina eller experter till Ericsson, så behöver vi medarbetare med andra vyer och expertis. Medarbetare? Ja det är väl så vi tänker i första hand. Men det är kanske som chefer vi behöver de nyanlända. Dina barn kanske får rapportera till en kines, en arab eller en mongol?! 

Våra kontakter – affärer, med andra länder har exploderat. Detta har pågått ett antal år, och många företag har sin största marknad utanför Sverige. Men frågan är om vi har förberett oss på hemmaplan vad gäller ledarskap, kulturfrågor och att arbeta med internationella relationer. Kort sagt, har vi blivit mer välkomnande på alla nivåer?

Det finns fortfarande en syn på att chefen, är en vit man, 40-50 år, 1.84 lång och han spelar golf. Har ni hört det förr? Ja förmodligen. Vem ser vi framför oss när vi pratar om ledare? Leif Johansson eller Carl Henrik Svanberg? Och ändå, landet har flera framgångsrika entreprenörer/företagsledare med annat etniskt ursprung än det svenska. Se på Bicky Chakraborty, Elite Hotels, ”cykelkungen” Salvatore Grimaldi (vars bolag omsätter över 4 miljarder), Vasilios Zoupounidis, Sales Competence och Victoria Soudavnaya, Sortify.


Enligt Per Thulin, Entreprenörskapsforum, startar högutbildade invandrare och invandrare i åldrarna 20-44 år företag i betydligt högre utsträckning än inrikesfödda i motsvarande grupper. Och det är ju småföretagare vars företag växer, som ska rädda Sverige, enligt våra politiker.

Andelen sysselsatta med utländsk bakgrund har ökat högst väsentligt på den svenska arbetsmarknaden under den senaste 20-årsperioden. 1986 utgjorde de som var födda utomlands 9 procent av totalt antal sysselsatta – 2008 hade andelen ökat till över 12 procent

En anledning till invandrares något högre benägenhet att driva egna företag skulle kunna vara att det är extra svårt för denna grupp att hitta en anställning hos befintliga företag. (Siffror enl. Thulin.)

Trots ökningen av antalet människor med utländsk bakgrund är antalet chefer med invandrarbakgrund bara drygt 7 % av chefskadern i Sverige. Skrämmande låg siffra. (IFAU 2011,Inst. För arbetsmarknadspolitisk utvärdering). Är inte det lite dumt med tanke på att mötet med andra kulturer underlättas betydligt om man känner till seder och bruk och hur vi/ man gör affärer?

Men mångfald är mer än etniskt ursprung. När får vi se en VD i rullstol? Kanske redan 2012?

Och när kommer den öppet lesbiska Volvochefen? Den rullstolsburne IKEA chefen från Mongoliet får vi nog vänta på ett tag till.

Men det händer saker.

Kreditupplysningsföretaget UC kommer med delvis glädjande nyheter:

Kvinnliga vd:ars löneökningstakt var tre gånger större än männens under 2010. Bra!

 "Men kvinnorna är fortfarande klart överrepresenterade i de lägre inkomstintervallen", skriver UC i ett pressmeddelande. Dåligt!

Ett steg i rätt riktning tycker jag även om det behövs göras mer på alla nivåer. Lön, pengar, är ändock ett mått vi fortfarande använder för att bedöma hur viktig en person är. Tyvärr. Trots att pengar/bonus på lång sikt inte påverkar arbetsresultatet.

Och 2012, då öppnar vi dörrarna för alla människor oavsett ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder. Eller hur?

--------------------------------------------

 

Varför skulle kvinnor vara farliga?

 

Det finns någonting förnedrande i hela debattenkring kvotering. Att "hota" med att tvingas ta in kvinnor innebär ju att dessa är/kan vara farliga. För vad? Vill vi inte ha in "den andra sortens" människor i våra kamratkretsar? Vad är det i så fall vi vill dölja i grabbgänget? Det frågar sig Lars Einar Engström, författare och föreläsare.

 

Nej, inte generellt och inte jämfört med män. Men jag undrar om inte några av oss är rädda? Är det inte därför kvotering har uppfattats och använts som ett hot? "Om ni inte skärper er så lagstiftar vi", sa socialdemokraten Margareta Winberg för några år sedan. Och se, antalet kvinnor i styrelser ökade. Winberg försvann, så även hotet, och rekryteringen av kvinnor avstannade.

"Hotet" finns inte lika tydligt, idag, men nu när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni vill att kvinnor ska kvoteras in i kommunala bolagsstyrelser så uppfattar en del detta som ett nytt hot. Kommunala bolag först och vad väntar sedan? Tänk om regering och riksdag fattar beslut om att lagstifta i hela näringslivet? Vilket flera länder i Europa diskuterar. Vad gör vi då?

Det finns någonting förnedrande i hela debatten. Att "hota" med kvotering av kvinnor innebär ju att dessa är/kan vara farliga. För vad? Vill vi inte ha in "den andra sortens" människor i våra kamratkretsar? Vad är det i så fall vi vill dölja i grabbgänget? Vad kan kvinnorna avslöja om oss killar?


 

Ingenting, säger några män jag pratar med på en konferens, det har med kompetensen att göra. Javisst ja, det var ju det där med kompetensen. Vi vill ju inte ha in någon i gänget som inte är kompetent och som vi alla vet, det finns ju inga kvinnor, i alla fall inte många, som är komptenta nog att sitta i Ericssons styrelse. Som om det finns många män som har den kompetensen.

 

Men ingen har väl någonsin sagt att kompetenskravet skulle tas bort vid en eventuell kvoteringslag? Varför skulle något företag, stort eller litet, ta in en inkompetent människa bara för att denna människa är kvinna? (Som om alla män i styrelser är komptenta.)

Och det finns fortfarande män, där ute, som spjärnar emot när det gäller könsmixade grupper, oavsett nivå, något som naturligtvis påverkar rekrytering och tillsättandet av nya tjänster. Och dessa män (jodå, det finns några kvinnor också) rekryterar alltså efter kön istället för kompetens.

I Sverige diskuterar vi fortfarande om kvinnor är lika bra-kompetenta som män och om de är värda lika mycket i lön. Och ibland dyker det upp någon politiker och skrämmer näringslivet med hotet att "om ni inte tar in fler kvinnor så lagstiftar vi om kvotering". Häxan väntar runt hörnet, grabbar, och hon är arg som ett bi.

 

 

-------------------------------------------------------------------------

Nej det är inte synd om mannen

 

Självklart finns det män, personer,

som det är synd om, av olika anledningar. Men om vi tittar på mannen i manssamhället i stort, ser det rätt lugnt ut. Männen klarar sig inom de flesta områden, det ser den rådande samhällsstrukturen till och inte minst när de är i grupp. Män i grupp, det finns väl inget farligare? Det är väl dokumenterat från krig och vardag, från brottstatistik till kafferummet.

 

Frågan är snarare, varför vi män har så lite eget tänkande och agerande, fritt ifrån gruppens mekanismer och tryck? En kompis som arbetar inom kriminalvården brukar säga att i grupp är de kaxiga och farliga, men sitter du ensam med någon av dessa, ofta, mycket unga män, så kommer gråten och det stirras i golvet. Och det där gäller inte bara inom kriminalvården.

Jag intervjuade nyligen en före detta militär som nu är konsult på ett stort konsumentvaruföretag. På min fråga hur det var att arbeta med könsblandade grupper inom det militära svarade han att "det gick bra med kvinnorna så länge de uppförde sig kvinnligt". Jag undrade vad han menade med det och han förklarade att några antog ett manligt sätt och agera och "då fick dom det svårt, det såg vi igenom och då fick dom inte så roligt". Med andra ord, när kvinnor ifrågasätter och tar plats, så åker de ut. Och det där gäller inte bara inom det militära. För riktiga karlar är dom ju inte. Men tänk om männen har någonting att lära av kvinnorna?


 

Har män ett kollektivt ansvar, när det gäller sexism, trakasserierna, våldtäkterna? Självklart, alla grupper med makt har ett gemensamt ansvar så är det ju alltid. Vi har ett gemensamt ansvar för barn, fattigdom, svält och miljö. Jämställdhetsfrågan är inget undantag. Nätverket mot kvinnomisshandel som startades i Norrland, av riktiga män, är det rätt eller fel? Klart att det är rätt, jag tror att både kvinnor och män däruppe är stolta över ett sådant ställningstagande. Får vi något liknande i Stockholm? Tveksamt. Om vi inte har ett gemensamt ansvar att agera så är det fel någonstans i männens sätt att se på medmänniskor. All kamp för upprätthållande av mänskliga rättigheter måste vara rätt.

Men varför är det då så många unga män som inte funderar över sitt agerande? Är det bara ett sätt, en jargong, en attityd, för att komma in i den manliga gemenskapen? Bluffar de för att visa att dom är riktiga män? Ja det är säkert många gånger så. Jag tror att innerst inne menar många inte vad de säger, ni vet det där med kvinnoskämt och böghistorier. De yngre männen vill visa solidaritet med silverryggarna och skrattar med och trissar upp. Det skämtas om kvinnor, bögar och invandrare. Tre utsatta grupper och männen utnyttjar sitt urgamla privilegium, att slå på den som står lägre i rang. Den gamla logementsjargongen som härskarteknik alltså. Problemet med skämt är att de fastnar och blir till sanningar. Å andra sidan har ju inskolningen till manssamhället alltid fungerat på det viset, från smedjan till börsbolagets innersta rum.

Det finns en annan myt som är seglivad, tron på att "bara 40-talisterna försvinner så ordnar det sig". Så är inte fallet. Dels har dom redan försvunnit, till och med 50-talisterna är borta. Jag vet att dessa människor finns kvar och fortfarande arbetar, vad jag menar är att idag är det sextio- och sjuttiotalisterna som har makten och vi börjar snegla på åttiotalisterna i rekryteringssammanhang. Och trots det så har mycket litet förändrats i grundstrukturen, när det gäller synen på manligt och kvinnligt. Förändringar sker inte av sig självt från en generation till en annan. Förändring är en process som verkar över tid och en generations värderingar och normer är de som den kommande generationen tar till sig. Så egentligen är det synd om oss alla, så länge vi inte kan se att vi gemensamt kan lära av varandra, kvinnor och män, och att styrkan ligger i samarbete och lyhördhet, inte motarbete och polarisering.

---------------------------------------------

 

 

Rekrytering

 

För några år sedan intervjuade jag 20-talet kvinnor (27 till 35 år) och samlade en del tips från ”kvinnor till kvinnor”. Dessa goda råd är oroande för oss män, om vi försöker förstå hur kvinnor ser på oss.

Några exempel på vad kvinnor säger att de måste tänka på under en intervju, mina kommentarer inom parentes:
 
- Det är en fördel att vara kvinna när du träffar en man på intervju, män är enkelspåriga, lirka, skämta med gubbarna på deras nivå för att få en dialog. (På vår nivå? Låg eller hög?)
- Vi kvinnor är för ärliga i intervjuer och nedvärderar oss själva. (Ja ärlighet är inget som premieras i arbetslivet.)
- Förhandla även om du förlorar så har du visat att du inte köper vad som helst. (Som en riktig karl alltså)
- En del män är riktiga sexister, tror att man är intresserad av dom bara för att man är trevlig och glad.

Det sist citatet ovan känner jag igen. Jag tror fortfarande att unga kvinnor kan tänkas vara intresserad av mig trots att den tiden är förbi. Jag tror, att dom tror, att jag är en 40-plus någonting, men jag borde veta att de ser en 58-åring, en morfar. Tragiskt, det är dags att jag växer upp.

 

Intervjuaren och samtalet

 

När någon söker ett jobb så har jag all makt, jag kan bestämma om den här personen ska gå vidare till företaget. Jag är experten och jag kan öppna eller stänga dörren. Konsulter är människor, vi har bra och dåliga dagar. Ingen bra kombination, dålig dag och makt samtidigt. Och in i mitt rum kommer du…

Samtal är mycket avgörande i en människas liv, alla vill vi bli förstådda, sedda och bekräftade. Rekryteringssamtalet är ett av de viktigaste. Men kommunikationens förutsättningar är olika för män och kvinnor. Redan som liten pojke lär sig mannen att göra sin stämma hörd och förväntar sig att bli tagen på allvar. En man tillåts oftast att ta plats och han tar för givet att andra lyssnar på hans åsikter.

För flickor och kvinnor är det annorlunda. De flesta har varken i hemmet eller i skolan fått någon träning i eller uppskattning för att höras eller ta plats. Och vi män har fått lära oss att det blir för långa och för känslorelaterade utläggningar om kvinnor ges plats. Problemet för de flesta kvinnor är att de tror att män, liksom de själva, är intresserade av att prata ut och att mötas på ett vuxet plan.

 

Män har fördomar

 

Det första du som kvinna kan utgå ifrån, utan att du ska känna att du generaliserar eller har fördomar om män, är att män har fördomar. Om kvinnor. Oavsett om rekryteraren är ung eller gammal så har han en snedvriden bild när det sitter en kvinna framför honom. Det blir din uppgift att se till att ni pratar om och menar samma saker. Det handlar om att du ska göra dig förstådd. Han har en bild av sin egen fru eller mamma på näthinnan och tror sig då kunna veta hur kvinnor generellt fungerar. Din viktigaste uppgift blir nu att få honom att inse att du är en enskild individ och inte en representant för hela kvinnosläktet.

På samtliga arbetsplatser där jag arbetat har vi alltid kommenterat kvinnors utseende, på såväl företag som på rekryteringsbyråer. Det är förmodligen mänskligt, kvinnor gör säkert samma sak. MEN, det är vi män som bestämmer, det är våra normer och värderingar som belönas, det är vi som styr. Enkelt uttryckt, det är bättre att se ut som Nicole Kidman än Pippi Långstrump. Och jag har svårt att se en rekryterare eller personalarbetare rekommendera en överviktig kvinna som svettas under intervjun. Det har förmodligen aldrig hänt.

 

Anna Wahl

 

Innan jag anklagas för gubbsjuka och fördomar vill jag tillägga att professor Anna Wahl, på KTH i Stockholm, i flera böcker visat på att samspelet mellan kvinnor och män försiggår på flera olika nivåer och inte sällan har en sexuell laddning. Fördomar och förutfattade meningar haglar i rummet under ett möte. I böckerna ”Ironi och sexualitet” samt ”Det ordnar sig”, visar hon att mötet mellan kvinnor och män alltid har flera dolda agendor. Det finns ofta underliggande motiv, som är svåra att ta på – om man inte är medveten om spelets regler. Läs Anna Wahls böcker!

 

----------------------------------------------------

 

Är kvinnor farliga?

 

Nej, inte generellt och inte jämfört med män. Men jag undrar om inte några av oss är rädda? Är det inte därför kvotering har uppfattats och använts som ett hot? ”Om ni inte skärper er så lagstiftar vi”, sa socialdemokraten Margareta Winberg för några år sedan. Och se, antalet kvinnor i styrelser ökade. Winberg försvann, så även hotet, och rekryteringen av kvinnor avstannade.
 
”Hotet” finns inte lika tydligt, idag, men nu när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni vill att kvinnor ska kvoteras in i kommunala bolagsstyrelser så uppfattar en del detta som ett nytt hot. Kommunala bolag först och vad väntar sedan? Tänk om regering och riksdag fattar beslut om att lagstifta i hela näringslivet. Vad gör vi då? 

 

Vad kan kvinnor avslöja?

 

Det finns någonting förnedrande i hela debatten. Att ”hota” med kvotering av kvinnor innebär ju att dessa är/kan vara farliga. För vad? Vill vi inte ha in ”den andra sortens” människor i våra kamratkretsar? Vad är det i så fall vi vill dölja i grabbgänget? Vad kan kvinnorna avslöja om oss killar?

 

Ingenting, säger några män jag pratar med på en konferens, det har med kompetensen att göra. Javisst ja, det var ju det där med kompetensen. Vi vill ju inte ha in någon i gänget som inte är kompetent och som vi alla vet, det finns ju inga kvinnor, i alla fall inte många, som är kompetenta nog att sitta i Ericssons styrelse. Som om det finns många män som har den kompetensen.

 

Men ingen har väl någonsin sagt att kompetenskravet skulle tas bort vid en eventuell kvoteringslag? Varför skulle något företag, stort eller litet, ta in en inkompetent människa bara för att denna människa är kvinna? (Som om alla män i styrelser är komptenta.)

 

Och det finns fortfarande män, där ute, som spjärnar emot när det gäller könsmixade grupper, oavsett nivå, något som naturligtvis påverkar rekrytering och tillsättandet av nya tjänster. Och dessa män (jodå, det finns några kvinnor också) rekryterar alltså efter kön istället för kompetens.

 

I Sverige diskuterar vi fortfarande om kvinnor är lika bra-kompetenta som män och om de är värda lika mycket i lön. Och ibland dyker det upp någon politiker och skrämmer näringslivet med hotet att ”om ni inte tar in fler kvinnor så lagstiftar vi om kvotering”.

Häxan väntar runt hörnet, grabbar, och hon är arg som ett bi.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------

 

Riskkapitalister?

 

Debatten går het nu. Inom flera områden dyker det upp riskkapitalbolag med säte i skatteparadis.

Jag får några funderingar när jag läser och ser på TV nyheterna. Riskkapital, vad är det? Är inte det när någon går in med kapital och riskerar att förlora detta, om tex marknaden - kunderna sviker. Men det kanske är en lek med ord. Orwellskt nyspråk.

Vari består då risken i de aktuella fallen?

Det känns inte alldeles livsfarligt att gå in i branscher som är statligt subventionerade och som inte kan läggas ned.

Skolan, med hela friskolebranschen, där vinsterna från skolpengar fraktas ut ur landet. Vari består risken? Att kunderna, barnen, slutar gå i skolan? Eller går till den en icke fungerande kommunal skola?

Vården, där våra gamla i många fall under flera år behandlats som kollin. Jag menar Carema är ju bara ännu ett exempel. Varför har vi Lex Sara? Och vad hände på ISS 1997, samma problem samma frågor. Kvantitet före kvalitet. Vinst före människovärde. Vad ska gamlingarna göra? Ta sina sängar och knalla över till konkurrenten? Stor risk?!

Apoteken, där staten pumpar in 4.5 miljarder om året för att Apoteken ska tillhandahålla receptbelagd medicin? Vad skulle apoteken annars göra? Sälja sockerpiller och morotskaka mot "restless legs syndrom"? Den branschen finns ju redan och kallas hälsokost.

Det känns som om ”risken” är väldigt liten att gå in i någon av de ovanstående branscherna. Men någon kanske kan förklara för mig vad det är jag missat?

 

Lars Einar Engström

 

--------------------------------------------------------------------------------

 

Ledare och chefer ska vara föredömen. Gammalmodigt? Nja.

 

Vi har en utbredd sexism i Sverige trots att vi alltid säger att vi är bäst på jämställdhet. Men sexismen syns inte så tydligt, den kommer fram vid rekryteringstillfällen och vid lönesättning, i språket och när vi män bedömer någon utifrån kön istället för kompetens. Så har det varit länge och så kommer det att förbli om vi inte agerar.
 
När min första bok om sexism kom ut 2005 undrade en journalist om det var speciellt mansgrisigt i näringslivet. Nej, inte särskilt, svarade jag, det ser ut som samhället i stort. Jag hade kunnat sitta som militär eller universitetslektor och beskrivit samma sak.
 
I den boken namngav jag flera företag, där problem med sexism kommit upp till ytan. Men förlaget tog bort dem, eftersom man inte vill ha debatten huruvida det faktiskt var sant eller inte. Det var för tidigt. Frågan är om jag hänger ut dem, om jag skriver att det handlade om Skandia eller SAS, för det är knappast något unikt med dessa två. Vi har andra exempel som mediaföretagen Expressen, SVT och DN. Och inom det militära har det under de senaste åren inkommit anmälningar avseende sexuella trakasserier. Och jag har stött på problemen på universiteten i Lund och på Chalmers i Göteborg.
 
Listan kan bli lång och problemet har alltid funnits. En eventuell ökning beror på att kvinnor börjar ta sig in på alltfler nivåer och alla (läs män och kvinnor) har inte alltid lätt att acceptera detta. Trakasserierna är ett sätt att slå tillbaka, ett försök av män att behålla sina privilegier och bevara makten till varje pris.
 
Många företag och organisationer har hört av sig sedan 2005 och velat att jag skall komma och föreläsa. Det är nästan 90 % kvinnor som ringer och många är lite rädda. Rädslan visar sig på lite olika sätt. Alltifrån att de vill höra sig för exakt vad jag ska säga på seminariet, jag är kanske väldigt provocerande? De som ringer vill inte att det skulle upplevas som en ”pekpinne” gentemot männen på den egna arbetsplatsen. Några vill se min presentation först och ta bort några punkter och inte vara så provocerande. Men, jag lovar, män är också människor, känner igen sig i mycket av det vi diskuterar på seminarier och vill vara med och förändra.
 
Män som är chefer måste alltid föregå med gott exempel. Tänka på vad de säger och hur de agerar. Sätta stopp om man ser någonting som är snett. Peppa både kvinnor och män till att arbeta med kompetens som riktmärke. Har det blivit bättre de senaste åren. Utan tvekan. Finns det mer att göra. Absolut!

Vad göra mer för att underlätta?

Den lagstiftning kring diskriminering som vi har ska följas. Behövs inga nya lagar där.
 
Flytta på män som inte kan sköta sig, flytta inte på kvinnorna.
 
Lika ingångslön för lika arbete. Nej, alla företag har inte detta. Det anses vara en förhandlingsfråga när två 23-åringar från Chalmers, som inte kan speciellt mycket, söker arbete. Och den unge mannen får 1000 kr mer i månaden.
 
Lagstifta om kvotering till styrelser, ingenting kommer att hända annars och, ja, det är viktigt vem som sitter i en styrelse.
 
Krav på slutkandidater av båda könen vid alla rekryteringar.
 
Utbildning på företag och organisationer kring vad jämställdhet är och vilka regler som gäller. 
 
Delad föräldraförsäkring, 50-50.
 
Är det klart sedan? Nej, men det är en början.

 

Lars Einar Engström
-------------------------------------------------------------------------------------------

 

"En tillräckligt stilig och tung herre följer alla efter"

 

Enligt konsultföretaget Kairos Future, (2007) så kommer det att behövas 250 000 nya chefer de närmaste 10 åren i Sverige. Detta innebär att var fjärde 70-talist, oavsett kön, måste bli chef. Frågan är om de kommer att vilja bli det. För kan man vara chef och ha familj?

 

Att kunna ha familj är självklart en förutsättning om vi ska kunna attrahera kvinnor till chefskarriären eftersom kvinnor också har ansvaret för hemmet. Det är tungt att dubbelarbeta. Att företag då agerar med att presentera jämställdhetsprogram, möjligheter att göra uppehåll i karriären och ändå kunna komma tillbaka, löneförhöjning när en kvinna går på föräldraledighet etc. är frågor som kommer att bli avgörande när nya unga kvinnor och män ser sig omkring.

 

Stora internationella företag arbetar mer och mer med jämställdhetsfrågan, vilket är glädjande. Den främsta anledningen till detta är att man vet att blandade grupper har betydelse för lönsamhet och nytänkande och påverkar företagets image och varumärke. Och då lockar man de främsta talangerna, varav stora delar ju är kvinnor. Men, tyvärr, det är fortfarande alltför få i Sverige som offentligt diskuterar de affärsmässiga konsekvenser som en sned könsfördelning i företagsledningar får.

 

Flera stora företag, koncerner, som JP Morgan, British Petroleum, McKinsey och Goldman Sachs har idag program som hjälper kvinnor som varit på föräldraledighet att komma tillbaka in i jobbet igen.

 

Varför just för kvinnor? Ja det är ju de som är hemma. Behöver de hjälp? Ja, tyvärr är det så att kvinnor måste hjälpas om inte männen på arbetsplatsen fattar att det finns en utvecklingsaspekt i att vara ”hemma med barn”, eller där partnern hemma (oftast en man) inte ser familjen som ett gemensamt projekt.

 

Men det finns ju, i Sverige, idag, flera företag och flera olika projekt där man arbetar med jämställdhetsfrågan, några är Volvo, Poolia, AC Nielsen, Skanska, Umeå Energi, ÅF och det finns nätverk för kvinnor på flera stora företag. Men svenska företag måste berätta om sina satsningar. Varför är företagen så blyga? Om ni satsar på ett ökat antal könsblandade grupper, (men även vad gäller etnicitet och ålder), tala om det för framtidens talanger och för era kunder!

 

Och var är de manliga förebilderna när det gäller jämställdheten i Sverige? Var är de ”tunga” männen? Det tycks mig som att vi har dåligt med sådana i Sverige idag. Vi behöver en företagsledare som går först och säger att så här ska vi göra för att får en bättre könsfördelning på alla nivåer i företaget. Är det ett omöjligt uppdrag? Nja, är det en tillräckligt tung och stilig herre så följer vi alla i hans fotspår.

 

För ni minns väl när Steve Jobs på Apple presenterade det ”platta” företaget utan hierarkier i slutet av 70-talet? Alla smittades av denna fascinerande tanke. Eller när SAS chefen, Jan Carlzon, på 80-talet gick ut och sa att service var det viktigaste som fanns för alla företag och organisationer, oavsett verksamhet. Hela näringslivet sprang ikapp för att bli mästare på service. Och i början av 90 talet då ASEAs VD Bert-Ola Svanholm lanserade T50, allt skulle göras bättre, men på halva tiden. Vi pratade effektivitet hela dagarna. Tänk om någon av dem eller alla tre hade sagt att nu ska vi bli bäst på jämställdhet!

 

Jag ser inte 2000-talets svenske omslagsman, han som talar om en av framtidens viktigaste frågor, nämligen, jämställdhet, och som förstår att det för företagen kommer att bli en viktig konkurrensfördel, både gentemot personal och kunder, när de ska locka in nästa generations arbetskraft.

 

Lars Einar Engström

 

--------------------------------------------------------------------------------------

 

 

Bästa tipset: Anställ en lågavlönad kvinna

 

Lönegapet mellan kvinnor och män är ett återkommande diskussionsämne. Inom vissa kretsar alltså. Låt oss inte lura oss själva nu och tro att det på allvar är ett område som fackföreningar och arbetsgivare är intresserad av på riktigt. Det är dom inte.

 

Om motsatsen gällde skulle de nämligen ha fixat till orättvisorna för många år sedan. För oss män är det en icke fråga.

 

Men nu är det dags för diskussion igen. Rapporterna avlöser varandra. SCB, TCO, Jusek, Sveriges Ingenjörer, SACO m.fl. Och forskare och genusinstitutioner runt om i landet får en slant till och skrynklar sina hjärnor och funderar. Vad kan det bero på? Ja, säg det, vad kan det bero på?

 

Det demokratiska styrelseskicket i vårt land att alla människor har lika värde har aldrig påverkat lönesättningen. En majoritet av män anser fortfarande att lika lön för lika arbete inte ska gälla. Män anser fortfarande att de är mer värde än kvinnor. Män, oavsett generation, anser fortfarande att de är smartare än kvinnor och presterar mer. Det spelar nämligen ingen roll vad forskningen och statistiken säger, vi är bäst!

 

Vem har lärt oss det? Jo, mamma. En kvinna alltså som motarbeter sina systrar och döttrar, Javisst, det är klart att det är mammornas fel, vems annars? Redan i vaggan hemma i rosenriket fick vi höra: Du är bäst lilla gubben, Du ska bli störst lilla gubben och Du skall så förbli. I evighet, Amen.

 

Faktum är att det bästa råd jag kan ge till företagare, stora som små, är att: Anställ bara kvinnor så sparar ni in massor av pengar på lönerna och ni slipper kostnader för representationskort i guld och parkeringsplatser nära ingången till huvudkontoret.

 

Och en bilmekaniker tjänar mer än en barnmorska. Ganska självklart. Sin bil lämnar man ju inte till vem som helst. Det sker en noggrann koll bland oss grabbar innan vi lämnar bilen till någon verkstad. Vet du någon bra bilmekaniker? Det här är viktiga saker och ingenting som vi vill slarva bort. Jag menar, barnmorska, tja, föda barn, hur svårt kan det vara egentligen? Dom bråkar en stund och så är ungen ute. Kvinnor i alla tider har ju fött barn.

 

Och resultatet av all forskning som ändå görs, talar sitt tydliga språk, kvinnor värderas mindre än män. Nu kanske ni tror att detta handlar om yrken inom vissa kategorier, men så är inte fallet. Lönesättningen inom alla områden av arbetslivet talar till kvinnans nackdel. Även om man räknar bort ålder och utbildning så tjänar männen mer i tre yrken av fyra, skillnader som enbart kan förklaras utifrån könsaspekten.

 

Låt oss säga som det är nu: Kvinnor ÄR mindre värda än män, i Sverige och den ”sanningen” kommer att bestå de närmaste 100 åren. Och jag kan ansluta mig till den åsikten för den sitter så djupt rotad i mig att jag har svårt att ta till mig någonting annat. Orättvist? Absolut. Obegripligt? Alldeles säkert. Ovanligt för en man att tänka så? Absolut inte.

 

Att stämpla unga kvinnor så fort de kliver in på arbetsmarknaden och ge dem lägre lön än

gossarna är det bästa sättet att sätta kvinnorna på plats direkt. ”Lilla gumman, var glad att du fick jobbet”, typ. Men det ett lagbrott och en av de få lagar vi kan bryta emot utan att någon bryr sig det minsta.

 

Lars Einar Engström

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Soldater

 

Det finns dom som tror gott om oss människor och att det finns ondska bara hos vissa. Oftast hos ”dom andra”. Så måste det ju vara, eller? Det skulle ju vara outhärdligt att leva om människan var född ond. Men ibland funderar jag. Jag har ju sett på tv, hört berättelser och läst böcker. Jag vet att det är vanliga grabbar som åker iväg på dom där krigen och beter sig som odjur. Trodde jag.

 

I Tyskland under andra världskriget hade civilbefolkningen på vissa orter som lördagsnöje att gå och titta på arkebuseringar vid koncentrationslägren, man fick till och med skjuta en judisk människa om man ville. Dom som bodde nära lägren, dom som inget visste, dom var där och tittade och verkställde avrättningar. Går det att förstå detta?

I Kongo, på -60 talet, våldtog FN soldaterna svarta kvinnor, en av soldaterna var svensk och jag jobbade med honom tjugo år senare på en högstadieskola. Han var lärare i samhällskunskap.

 

I Vietnam drog USA fram som Attilas hunner, slaktade allt som kom i deras väg och det var Bob från Michigan och Steve från New York och dom hade äppelpaj i magarna när dom for iväg och deras mammor grät en skvätt när dom skickade presumtiva våldtäktsmän tvärs över haven. Mammor och flickvänner skrev brev till slaktar sönerna och grät på kvällarna av saknad.

I Irak mördades uppskattningsvis över en miljon människor från 1991 till 2001.

 

I gamla Jugoslavien, slog grannarna ihjäl varandra så fort dom fick chansen, våldtog eller begravde fångar levande.

 

Sägs det och skrivs det och jag var ju inte där så vad vet jag egentligen?

 

Men i Abu Gabi fängelset roade sig amerikanska soldater med tortyr av fångar, det har jag sett bilder på, så det är sant.

 

Vart kommer all denna ondska ifrån? För alla dessa soldater har eller hade en mamma och en pappa, många hade en flickvän, pojkvän, man eller hustru och kanske barn och alla var dom en gång våra grannpojkar. Inte var dom väl onda från början?

 

Så vem/vilka skickar vi svenskar iväg till oroshärdar som Afghanistan?

 

Ja, när det gäller svenska soldater så vet vi ju nu efter rapporten från Göteborgs universitet och försvaret som kom idag 20 februari:

 

”Kvinnorna var överrepresenterade när det gäller anpassningsproblem. Det kanske delvis förklaras av att männen oftare hade personlighetsstörningar som narcissism och psykopati. Männen har i högre grad ledande befattningar och påverkar arbetssituationen för många, vi borde bli bättre på chefsrekryteringar, anser Camilla Körner”.(Psykolog inom Försvarsmaktens Human Resources center)

 

Kvinnor med anpassningsproblem? Det får vi väl hoppas att de hade, det är ju knappast en normal situation. Eller också beror det på att kvinnorna var psykiskt friska när de åkte iväg? Och männen då? Narcissistiska psykopater som dessutom är chefer, är det vad Sverige skickar utomlands? Försvaret ska bli bättre på rekrytering? Jag har inte hört annat de senaste 30 åren att är det någonting försvarsmakten kan så är det ledarskapsfrågor och just rekrytering.

 

Men vi vet vad som är farligast här på jorden, eller hur, män i grupp, pojkar i grupp. Gruppen är farlig och sanktionerar vad som helst, gruppen är monstret som slumrar tills det är dags nästa gång och alla i gruppen tycker att dom egentligen är oskyldiga.

 

Och Sverige gör nu sitt bästa för att hjälpa till och skickar psykopater och säljer material. Det behövs ju riktiga grejor, av god kvalite till och med Konungen har fått ge namn åt en del vapen. Dom där bråkar ju jämt ”dom där andra” och Bofors säljer ju bara vapen till länder som inte är i krig och som ska använda vapnen till försvar. Som USA, Iran, Pakistan, Indien, Irak och andra fredsivrare.

 

Men som Clas Eriksson i Galenskaparna en gång skaldade: Alla gillar när det smäller, oavsett vad saken gäller.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sexismens nestor

 

Sexismens nestor, HQs f.d. styrelseordförande, Mats Qviberg, är  känd för sina märkliga uttalanden om kvinnor. Ett axplock: "Det ligger i kvinnornas gener att vilja bli försörjda av män".(SvD 2006-08-29).  "Det är väl bra att man släpper in tjejer så att de får se att det kanske inte är deras grej att sitta i styrelser".(Affärsvärlden, 2010-02-05, detta sagt på ett seminarium för regeringens Styrelsekraft projekt.) Och det nyligen intressanta konstaterandet i maj 2010 att Catharina Lagerstam "inte hade nerver" när hon lämnade HQs styrelse. (Affärsvärlden, E24). Och vad var det Lagerstam gjorde som visade på "klena nerver"? Jo hon slog larm om att HQ bank var på väg åt fel håll. Det var modigt gjort. Och hon hade ju rätt.
 
Spelar det någon roll att Qviberg uttrycker sig på det sätt han gör? (Ja kanske inte nu längre.) Men tidigare, ja absolut. Andra män, och speciellt yngre män hakar på och tycker likadant, åtminstone när Qviberg är med, och det bildas en jargong som blir stilbildande i gruppen och i företaget. Och kvinnor lär sig att tiga, eller att som Lagerstam, förstå att hon inte kommer fram med sina kunskaper och därför ser sig tvingad att avgå.
 
Men Mats Qviberg är inte ensam om sina åsikter, möjligen tydligast.
 
Lena Olving, vVD på SAAB berättade i programmet "Sommar" i år, att männen inte lyssnar, männen hör inte vad hon och andra kvinnor säger. Olving får vänta tills männen talat färdigt, stöttat varandra och upprepat sina argument. Under tiden väntar hon och sjunger tyst för sig själv sången "Lilla snigel". Det var modigt berättat. Och kvinnor är modiga när det "sätter sig upp" emot männen. Modiga därför att säger de fel saker så är risken stor att de åker ut. De manliga nätverken är starka och har byggts upp under många år, där fostras de unga männen och slipas så de passar mallen. Kvinnonätverken, som det finns fler och fler av, ses mer som pikanta inslag. Uttrycket "Det finns ju inga kvinnor" har jag hört hundratals gånger de senaste åren.


Vi pratar allt oftare på seminarier och möten om undersökningar som visar på ett positivt samband mellan blandade grupper, (kön, ålder, etnicitet) och företagets resultat, sättet att hantera moral och etikfrågor och kopplingen till företagets image. Det finns ett antal rapporter från olika länder i Europa och USA som påvisar detta. Men hur ser det ut egentligen idag i Sverige i styrelser och ledningsgrupper? Ökar antalet kvinnor? Nja, det går trögt. Hur kan det komma sig?


Jo, det kommer sig av att många män tycker att det är lättare att välja en man vid nästa rekrytering, för vi män vet ju var vi har varandra och kvinnor är ju i grunden inga riktiga karlar. Bättre umgås med ja sägare än med någon som säger emot.
 
Ibland undrar jag varför män med makt inte ser kopplingen mellan det egna agerandet och hur detta påverkar underställda chefer och hur förödande det är för hela företaget och dess resultat. Det är ju alltid ledaren/chefen som sätter agendan och tonen. Det har vi ju vetat i många år inom ledarskapsforskning och ledarutbildning. Påverkar dessa forskningsresultat våra ledare och chefer? Uppenbarligen inte. Och detta ställer ännu större krav på rekryteringsprocesser för framtiden. Och det ställer krav på att lagstiftning följs, att sexism och könsdiskriminering bestraffas och att vi får fler könsblandade grupper på alla nivåer i företagen. Det kommer att påverka dialogen och männens agerande. Är detta lösningen på alla problem som dyker upp? Naturligtvis inte, men tro mig, många män förändras och utvecklas i samarbete med kvinnor. Kanske HQ haft en annan utveckling om det funnits fler kvinnor som Lagerstam istället för män som chansade med andras pengar och körde efter det gamla manliga talesättet: Går det så går det.

 

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sexismens Mecka

 

Jag har arbetat i Melbourne i 2 veckor och det är slående hur sexismen flödar i Australien. Många män tycker att nu när kvinnorna ”har allt dom behöver” så kan dom ju fokusera på att vara ”heta och sexiga”, enligt en artikel i Good Weekend, Maj, 2010. Det är naturligtvis tydligast i TV reklamen, filmer som för tankarna till USA på 60 talet och reklamen är så otroligt förtryckande så den blir rolig. Inför Mors Dag som firades här för en vecka sedan, exploderade dumburken med reklam för presenter; Strykjärn, diskborstar, tvättmaskiner, symaskiner, tofflor och lakan i lång strid ström. Precis allt sådant som en mamma behöver.

 

Bästa presenten var nog ändock middagen som mannen/maken bjöd på. Han hade köpt den alldeles själv på hamburgerrestaurang och sedan dukat upp fint hemma med ljus på bordet. Mamma fick en ”big burger with fries”! Och hon såg glad ut! Det intressanta med mammorna var att 95 % av dem var långbenta blondiner i 27 års åldern som skrattade och kastade med det långa håret medans 3-4 barn sprang runt benen på dem.

Jag har inte sett så mycket skojig reklam på många år och det bästa är omedvetenheten. För det är väl inte medvetet?

 

Sexismen är också mycket tydlig i arbetslivet där kvinnorna inte finns eller hålls i skymundan, det är tydligast när det gäller antalet chefer. Och det är väl inget nytt i det. Men intressant är att det kommer fram korkade undersökningar som visar att kvinnor som skaffar sig unga män som partners eller älskare riskerar att dö i förtid. Är det inte underbart roligt!! (Jag blir lite nervös själv faktiskt och känner flåset från adrenalinstinna 30 åriga alfahannar som min fru kommer att försvinna med i en cab på väg mo Rivieran!)

 

Debatten kring Jessica Watson, 17 åringen som seglat jorden rumt, en hjältinna, en Pippi långstump, är underhållande. Hennes resa diskuteras nu på fullt allvar av ”experter” på Tv huruvida hon kanske är en dålig förebild för andra ungdomar (dom menar flickor alltså).

 

I styrelserummet, berättar en ung kvinna (anonymt!) ”får vi kvinnor vara med om vi kan sitta kvar länge en fredagskväll, dricka sprit och svära”. Hon berättar vidare att det naturligtvis finns gränser och om hon går för långt kommenterar någon av männen hennes bröst så hon kommer ner på jorden igen. (Good Weekend, maj 2010).

 

Några siffror:

Antalet kvinnor som blir chefer har minskat med 18 % sedan 2006.

En magisterexamen ökar en mans lön med i snitt $28,000 och en kvinnas lön ökar med $9000

På listan över de 200 högst betalda människorna i landet är 7 % kvinnor.

 

Tydligast, som alltid och svårast att bortförklara är, precis som i Sverige, lönegapet mellan män och kvinnor. Ok, om det handlar om människor som arbetat i 20 år och det blir en fråga om förhandlingar (något som män alltid vinner) men när det kommer till ingångslöner blir jag lite fundersam. Precis som i Sverige ligger unga kvinnor lägre redan från start, i snitt får de unga männen $2000 mer i ingångslön. Visst är det fantastiskt!

Och så dumt så att jag tycker det är komiskt.

 

Och mycket, mycket sorgligt.

 

Lars Einar Engström

------------------------------------------------------------------

 

"Rädda män ska vi akta oss för"

 

Helt plötsligt avslöjas det att inom kulturvärlden finns ett utbrett förtryck av kvinnor och mobbing av grov art. Kan man tänka sig. Vi har en utbredd sexism i Sverige, vi som är bäst på jämställdhet. Ingen av dem som intervjuats är förvånade, ”så har det ju alltid varit”. Ja just det, så har det alltid varit och så kommer det att förbli om vi inte agerar.

 

När min första bok om sexism kom ut 2005 undrade en journalist om det var speciellt mansgrisigt i näringslivet. Nej, inte särskilt, svarade jag, det ser ut som samhället i stort. Jag hade kunnat sitta som militär eller universitetslektor och beskrivit samma sak.

 

I den boken namngav jag flera företag, där problem med sexism kommit upp till ytan. Men förlaget tog bort dem, eftersom man inte vill ha debatten huruvida det faktiskt var sant eller inte. Frågan är om jag hänger ut dem, om jag skriver att det handlade om Skandia, Kahls Kaffe eller SAS, för det är knappast något unikt med dessa tre. Vi har även exempel på mediaföretagen Expressen, SVT och DN. Och inom det militära har det under de senaste åren inkommit anmälningar avseende sexuella trakasserier. Och jag har stött på problemen på universiteten i Lund och på Chalmers i Göteborg, unga kvinnliga forskarstuderanden som trakasserats av handledare och professorer

 

Listan blir lång och problemet har alltid funnits. En eventuell ökning beror på att kvinnor börjar ta sig in på alltfler nivåer och alla (läs män) har inte lätt att klara detta. Trakasserierna är ett sätt att slå tillbaka, ett försök av rädda män att behålla sina privilegier och bevara makten till varje pris.

 

Många företag och organisationer har hört av sig sedan 2005 och velat att jag skall komma och föreläsa. Det är nästan 90 % kvinnor som ringer och många är lite rädda. Rädslan visar sig på lite olika sätt. Alltifrån att de ville höra sig för exakt vad jag ska säga på seminariet, jag är kanske väldigt provocerande? De som ringer vill inte att det skulle upplevas som en ”pekpinne” gentemot männen på den egna arbetsplatsen, att jag kommer. Några undrar (läs manliga chefer) om de kan få komma och lyssna först och sedan sälja in mig på företaget. Andra vill se min presentation och kanske jag kan ta bort några punkter och inte vara så provocerande som jag varit i mina böcker.

 

Kvinnor vill nämligen inte reta upp män i onödan, för männen är rädda och rädda män ska vi alltid akta oss för. Män vill innerst inte ta tag i frågan. Och detta vet kvinnor, de är luttrade efter år av förtryck, ett förtryck som blivit så manifesterat att det är tveksamt om männen egentligen behöver göra så mycket längre. Fenomenet finns utmärkt beskrivet i Aksel Sandemoses bok ”En flykting korsar sitt spår” utgiven redan 1933. Sandemose visar där att om man trycker ner en grupp människor tillräckligt hårt och länge så börjar gruppen trycka ner sig själva efter en tid. Det tas för ett normalt tillstånd. Kvinnor tror att de är på sin plats att de får stå tillbaka ”så har det ju alltid varit och så kommer det att förbli”. Men kanske vi ser början till en förändring nu?

 

Så vad göra? Enkelt!

 

Den lagstiftning kring diskriminering som vi har ska följas. Hårda straff för män som trakasserar.

 

Flytta på män som inte kan sköta sig, flytta inte på kvinnorna.

 

Lika lön för lika arbete. Det är en skandal för Sverige att vi fortfarande inte klarar av att lösa detta enorma problem.

 

Lagstifta om kvotering till styrelser, ingenting kommer att hända annars och, ja, det är viktigt vem som sitter i en styrelse.

 

Krav på slutkandidater av båda könen vid alla rekryteringar.

 

Utbildning på företag och organisationer kring vad jämställdhet är och vilka regler som gäller. Kräv kompetens och inte kön som avgörande.

 

Delad föräldraförsäkring, 50-50.

 

Är det klart sedan? Nej, men det är en början.

 

Lars Einar Engström

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Norsk lag bara en droppe i Nordsjön

 

I Norge valde man att lagstifta om kvotering till styrelser och antal kvinnor ökade, föga förvånande, i just styrelser. Men gör styrelsens sammansättning automatiskt näringslivet mer jämställt? Knappast. Påverkar det ledningsgruppens sätt att agera? Kanske, men inte alltid. För det är väl i ledningsgruppen som alla operativa beslut tas och det är väl där som kvinnorna ska in?

 

Den norska kvoteringslagen visar inte på någonting annat än att antalet kvinnor har ökat i norska bolagsstyrelser. Samhället, och näringslivet, är mer komplicerat än så. Även om jag tycker att lagen i sig är helt rätt och att vi behöver en likadan i Sverige, så är det bara en droppe i Nordsjön.

 

Titta på börsföretagen, knappt en kvinna i sikte! Ok, de flesta svenska företag finns ju inte på någon börslista och de flesta är inte särskilt stora. Men, det är inte många kvinnor i toppen där heller. På de flesta företag där jag är och föreläser vet dessutom de flesta inte vem eller vilka som sitter i styrelsen.

 

Jag var i New York för några veckor sedan, på organisationen Catalyst och berättade på ett seminarium om hur det ser ut på svenska arbetsplatser. Catalyst startades 1962 och arbetar över hela världen med forskning, information och råd angående kvinnor ute i arbetslivet. 400 företag och organisationer är medlemmar i Catalyst och de har kontor i USA, Canada och Europa. Catalyst hävdar i flera undersökningar att könsmixade grupper på alla nivåer är bra för alla företag och organisationer. Men kvotering är inte det första de tänker på, även om de inte är motståndare.

 

Hur engagera män i frågan och hur få män att inse att mixen gör bolaget starkare, frågar sig Catlyst, och har intervjuat och forskat och påstår att:

 

För att komma någon vart överhuvudtaget måste män förstå de maskulina normer som

gäller i samhället och utmana dessa.

Dessa ”normer” är 4 stycken:

 

• Inget fjolleri: Tillbakavisande av ”kvinnligt”. Det känner jag igen från sport, militär och polisvärlden.

 

• Sträva uppåt: Lön, makt, status. Det känner jag igen från grannkriget kring vem som har störst gräsklippare till myglandet i Skandias gamla ledningsgrupp.

 

• Fast som en klippa: Klarar kriser. Det känner jag igen från idoldyrkan, från Arnold till myten om den starke ensamme koncernchefen.

 

• Låt dom se på fan: Ge järnet, ta risker. Känner jag igen från finans- och bankvärlden.

Sorgliga forskningsresultat, men visst går de att känna igen?

 

Catalyst hävdar att kvotering inte är nummer 1 utan att:

 

1. För att få män intresserade av jämställdhet måste vi få män att tycka att det är något fel med den rådande ordningen. Annars händer ingenting.

 

2. Vi måste få fler kvinnor som mentorer för män. Endast då kan män lära sig och förstå något hur om hur arbetslivet ser ut från en kvinnas synvinkel.

 

3. Män måste ha en stark känsla av fair play-rättvisa i sig för att kunna se orättvisorna.

 

4. Män måste se vad de kan vinna på mixade grupper. Många män är uppfostrade för att hela tiden se om det finns en vinst någonstans. Att prata om rättvisa eller mänskliga rättigheter leder ingenstans.

 

5. I grunden är män blyga varelser. De flesta män är rädda att de ska göra misstag när det gäller jämställdhetsfrågan och den största skräcken är naturligtvis att bli bortvald av andra män. Antingen ansedd som mjuk eller, i värsta fall, som homosexuell.

 

6. Tyngst av allt, enlig Catalyst, är att förlora status hos andra män och det är därför vi män behöver förebilder.

 

Catalysts slutsatser stämmer överens med vad som sker i många svenska företag. Alldeles för många män är omedvetna om hur de agerar och påverkar sin omgivning. Kvotering till styrelser, ja det är en åtgärd, men det räcker inte. Jämställdhetsfrågan måste diskuteras om och om igen från hemmet till förskolan, från gymnasiet till näringslivet.

Och om inget annat biter, tänk om Catalyst har rätt, mixade grupper påverkar bolagets reslutat!

 

Lars Einar Engström

 

----------------------------------------------------------------------------------------------

 

"Sandviks vd ännu en sexistisk silverrygg"

 

Nu diskuteras i olika media uttalanden från Sandviks koncernchef om att det inte finns några kvinnor som passar in och håller måttet, åtminstone hittar inte han några. Det är dags igen alltså att förfasas och reagera över att en vit medelålders silverrygg slår fast att han är sexist. Men han är inte ensam. Den här typen av resonemang dyker upp med jämna mellanrum gång på gång.

 

Men tänk om Sandvikschefen har rätt? Tänk om det inte finns några kvinnor som håller måttet?

 

Han har ju uppenbarligen letat, eller ljuger han om det? Finns det onda män därute som tar bort kompetenta kvinnor av ren ondska?

 

Enligt Nyamko Sabuni, DN 2009-10-07, så finns det kvinnor som håller måttet, ”det har staten visat genom rekryteringar till statliga ledningar”. Men då blandar hon ihop äpplen med päron. Att arbeta i en statlig ledning eller att arbeta i ledningen för Sandvik går ju inte att jämföra på samma dag. Det statliga bolaget har en mycket kapitalstark ägare i ryggen och har ofta monopolställning, men Sandvik ska ju överleva på en konkurrensutsatt marknad. Inte riktig samma typ av arbeten.

 

Tänk om män är bättre på att ”slåss för överlevnad”. Inte på grund av gener eller medfödda unika egenskaper, utan på grund av uppfostran i hemmet, skolan och samhällets nit och slit att fostra riktiga karlar som vill slåss och vara bäst.

 

Enligt Womens Business Research Institute, (Wombri) 2009, så minskar antalet kvinnor som vill bli chefer på svenska storföretag ser Wombri från 39% år 2004 till 32% år 2009.

 

Jag vet inte vad det är för konstigt med det. Att de minskar alltså. Fler uttalande av den sorten Sandviks vd gör och det står klart för fler unga kvinnor att de kommer att fastna på mellannivå.

 

Som jag ser det så finns det många anledningar till att antalet kvinnor på chefspositioner minskar:

 

1. Kvinnor kommer mycket sällan högre upp än mellanchefsnivå

2. Lönerna är lägre för kvinnor som blir chefer än för män

3. Kvinnor behåller ansvaret för hem och barn oavsett hur många städare och barnskötare man anställer

4. De stora företagen gör egentligen ingenting

5. Det finns inga kvinnor som träder fram som förebilder och tar strid

6. Vi fokuserar på antalet kvinnor i styrelser och glömmer bort ledningsgrupperna där de operativa besluten tas

7. Den s.k. äkta mannen, om han finns, säger nej

8. Rekryteringsbolagen har inte de rätta kontaktnäten

 

Vi kan lagstifta hur mycket som helst utan att det blir fler kvinnor som söker sig till chefskarriären. Och vi kan skriva hur många karriärhandböcker som helst utan att någonting kommer att hända. Problemet ligger i attityder, gamla värderingar och unkna fördomar, hos både kvinnor och män.

Att göra chefskarriär är ett val man gör, det är inte ett tvång. Det är roligt, men det kostar på och man får göra avkall på en hel del som man kanske hade tänkt sig.

 

Och den dag män anser att barn är viktiga kommer detta att lösa sig, men till dess får kvinnorna kämpa på och se vad som går att påverka och förändra utifrån det rådande läget.

Låt min sluta med några citat från unga kvinnor som jag intervjuat, 2008:

"Om du är blond, motarbeta första intrycket genom att snabbt visa att du är kompetent och försök ge en maskulin framtoning."

"Det är en fördel att vara kvinna när man träffar en man på intervju, män är enkelspåriga; lirka, skämta med gubbarna på deras nivå för att få en dialog."

"Prata inte för mycket om samarbete och känslor, det ger ett för mjukt intryck."

"Du kan upplevas som bjäbbig om du säger ifrån, men i gengäld har du igen detta om du får jobbet, du har visat att du har en egen vilja."

"Det är helt ok att spela på sexfaktorn när man intervjuas av män."

"Det är vanligt att man blir osynlig som ung kvinna."

"Viktigt att prata snabbt, för man får inte så mycket tid."

 

Ovanstående citat ger en bild av oss män som inte är smickrande. Kvinnorna jag intervjuat är i åldern 27 – 34, alla bor och arbetar i Stockholm. Vad säger citaten om deras mansbild i världens mest jämställda land? Vad säger det om deras önskan att vilja bli chefer? Vad säger det om Sandviks VD?

Lars Einar Engström

------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

Hur går det med jämställdhetsarbetet i arbetslivet? Egentligen?

 

Näringsministern och jämställdhetsministern skickar ut en förfrågan till 350 företag i juni 2009. Cirka 50 företag svarar. Det betyder att runt 300 struntar i vem som frågar och att man inte tar frågan på allvar. En anledning är att det är två kvinnor som frågar. Jag är övertygad om att svarsfrekvensen hade varit högre om frågeställarna hade hetat Reinfeldt och Borg.

 

Så hur ser det ut då, där ute i verkligheten?

 

Det första ett företag måste göra är naturligtvis att undersöka hur det ser ut i de egna leden, i dagsläget. Har man problem eller inte? (En löjlig fråga, jag vet.) Det bästa sättet är att anlita en utomstående firma som tar tempen på arbetsplatsen. Hur upplever kvinnor och män att kulturen och arbetsklimatet är? Vart finns eventuella problem? På arbetsplatsen kan vi börja med att ställa oss själva några enkla frågor. Det viktigaste är att börja med är löner och det brukar betyda att ett antal företag säger att då blir det svårt. Vi vet ju att kvinnor alltid har lägre lön än män (lika lön för lika arbete alltså) och vi vet att lönen är vad som bestämmer hur viktig du är på arbetet. Vilken status du har. Och vi vet att män arbetar mindre än kvinnor. Men ändock, män får mer betalt. Man kan faktiskt ställa sig frågan om vi överhuvudtaget kan/ska arbeta med jämställdhet innan vi löst lönefrågan? Tveksamt.

 

Om vi inte ens kan följa lagen i en fråga som i grunden är den enklaste att lösa, lönen, hur ska vi då tackla de andra mer diffusa frågorna som ger upphov till diskussion och tolkning. Gå igenom nedanstående punkter och titta på er egen arbetsplats. Vart befinner ni er? Svarar ni ja på en eller flera av frågorna nedan så vet ni vad ni ska börja arbeta med. Det är bara att sätta igång, det finns faktiskt inga ursäkter kvar längre.

 

Har ni olika lön för lika arbete?

 

    1. Med all sannolikhet har ni det. De flesta arbetsgivare struntar i lagen och endast cirka 10 % av alla företag tittar på detta varje år. Diskrimineringsombudsmannen (DO, är inte det en kvinna förresten?) är tillsynsmyndighet, men dom har alldeles för små medel för att kunna utföra sitt arbete.

 

    1. Det rör sig om små skillnader, säger en del män. Gör det? Enligt Anna Thoursie, på Kommunal, så handlar det om stora pengar. Hennes ex går ut på att om en kvinna tjänar 23 000: - och en man 23 700: - så kommer det på en 40 års period att betyda att mannen fått ut 350 000: - mer. Netto. Är det små pengar?  Lägg till pensioner etc.
    1. Universum redovisade i juni 2009 en undersökning som visade att ingångslöner för kvinnor inom ingenjörsyrket alltid är lägre än männens.

 

Skiljer vi på manliga och kvinnliga arbetsuppgifter?

 

    1. Det tror jag att ni gör. Smaka på orden ”kärringgöra” och ”här behövs det en karl”. Säger någon så fortfarande? Javisst, män, och även kvinnor, främst inom industriarbete. I regel brukar det för mäns vidkommande handla om att vissa saker är tråkiga eller förnedrande att utföra. Bättre då att kvinnor gör dem. Ett sätt att smita alltså, precis som vi män gör i hemmet. Vi hjälper eventuellt till. Men tänk om kvinnor tycker likadant och inte tycker det är roligt att byta blöjor på nyfödda eller på 80 åringar? Tänk om kvinnor har mer kapacitet än att ta hand om disken? Tänk om kvinnor är mer kompetenta än män rent generellt. Hemska tanke! Men enligt Skolverket så är det så. Kvinnor har bättre betyg och mer kunskaper än män när de lämnar såväl gymnasieskolan som högskolor och universitet.

 

Använder vi ett sexistiskt språk?

 

    1. Vad är då detta? Räcker det med att man använder ord som kärring eller måste man som i svenska grundskolan och inom polisväsendet ner på ”hora nivån”? Ja det räcker med kärring, det räcker med att vi säger att kvinnor inte klarar vissa arbeten. En kvinna som misslyckas är alltid en representant för hela kvinnosläktet. ”Se där, jag sa ju det, tjejer grejar inte den typen av jobb!” Alltid plural. När en man misslyckas så var ”det fel kille”. Singular alltså.

 

Saknar ni en känd policy mot trakasserier?

 

    1. På ett flertal av de företag jag varit på och föreläst så har det funnits minst en man som oroligt frågar kollegorna: Har vi en sån där plan? Och väldigt få företag jag besökt använder sina jämställdhetsplaner på ett aktivt sätt. De finns, ja, men är sällan uppdaterade och används inte på interna konferenser eller avdelningsmöten. De finns för att de ska finnas enligt lagen.

 

    1. Vid undersökningar brukar cirka 16 % av kvinnorna och 4 % av männen uppge att de trakasseras på sin arbetsplats, (tjänstemän). Är det mycket?

 

Ja det är mycket. 1 % är för mycket, speciellt med tanke på att det enligt lag är förbjudet. En person är en för mycket.

Finns opassande fysisk beröring?

 

    1. Det finns mer än jag trodde. Kvinnor, som jag arbetat med, har berättat om män, som jag trodde att jag kände, är män som inte kan hålla händerna i styr. Dom har ingen kontakt mellan händer, penis och hjärna. Det är tre olika enheter som inte samarbetar. Det klappas på stjärtar när män går förbi och det flörtas över gränser. Kvinnor och män har nämligen olika toleransnivå när det gäller det här området. Främst beror det på att kvinnor i regel är mognare som människor. Mer vuxna helt enkelt.

 

Påverkar kön karriär möjligheter?

 

    1. Ja. Alltid. Lår er inte luras av annat. Det är alltid ett problem om man kan misstänkas vara barnafödare. Och det kan man på goda grunder när det gäller kvinnor. Anna Thoursie (hon är en av mina idoler) brukar fråga: Om ni vore arbetsgivare vart vill ni att era anställda ska tillbringa sin tid? På jobbet eller hemma? För en arbetsgivare är svaret givet och det är det för de flesta av oss. Varför anställa någon som är mer hemma än på jobbet?

 

Kommenterar ni andras utseende?

 

    1. Vanligt på de flesta företag och rekryteringsfirmor. Stora eller små bröst. Ful eller snygg. Vi vet ju också, via studier av rekrytering, att om du ”är snygg” enligt de normer som finns, så ökar chansen till att få ett arbete. Du får dock inte vara hur snygg som helst. Ej heller ha för yppiga former som kvinna. Det finns regler för detta inne i huvudet på de flesta människor.

 

Med andra ord, det finns en hel del att jobba med. MEN, jag tycker ändå att det finns en del positiva tecken (ja jag vet att det går långsamt). Näringslivet har trots allt fler förespråkare idag än för bara 5 år sedan för att vi ska arbeta med jämställdhetsfrågan. Veckans Affärer med Pontus Schultz, siten E 24, ett stort antal nätverk har startats, fler säger nu öppet att kvotering (kanske) måste till eftersom inget händer m.m. Så trots obenägenheten att svara på näringsministerns frågor, så rör det på sig. Och det går att uppfostra gamla hundar, så länge dom skäller! Men det behövs en del piska och lagstiftning för att få lite mera fart. Eller kanske vi ska börja följa de lagar som finns? Det är ju också en idé!

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Can you and your company afford to not have gender equality?

 

 There is a link between profitability and a diverse workforce in terms of gender, ethnicity and age. Many men in Sweden have a hard time realizing that an equal balance of men and women (in the workplace) lead to increased profitability.  If a company does not actively and consciously pursue a gender equal staff, it risks loosing business and negative publicity. This in turn can lead to a reduced market share and a weakened brand. Can a company afford to not have gender equality?

 

Research in Europe and the United States show the most profitable companies emphasize competence, not gender when hiring.

 

As you look at the hierarchy in Nordic companies or organizations, you can clearly see how the number of women in decision-making positions diminish the higher up you get.  It has gotten “better” but it is still a sad fact that women is falling behind in their careers as well as salaries, especially if the woman stays home with children for a long time.

 

 Some sad facts:

 

-         The 50 largest companies in Sweden 2008: The chairman of the board is in 96% of the cases a man and 2% of the companies have a female CEO/president.

 

-         Senior executives of Volvo Trucks consist of 17 men and one woman. There is no recruiting policy dictating that a candidate should be woman.

 

-         55 percent of a group of 94 recruitment consultant companies say their clients never or rarely demand that female candidates should be considered. And 29 percent think that it limits their work.

 

And, Sweden has one of the most gender-segregated labor markets in the world.

 

Modern leadership depends on the bosses ability to create a mixed workforce when it comes to gender, age and ethnicity. Companies who mirror their market and clients (which in most cases are both men and women, young and old) will survive and evolve and they cannot be run by “middle-aged, white, men”. Sweden and Europe have a long way to go, but more and more companies are getting the point and the debate in Sweden is marked by the lack of women in leadership positions in the workforce. The debate will eventually force companies to change and the next generation of women will demand more space. But it will not happen “by it self” over a night and it will be hard work and a lot of discussions. The good news is that Sweden is getting better and one day it will be natural to look at competence instead of your sex.

 

Lars Einar Engström has worked in recruiting and business development in Europe for many years. He has lived and worked in Paris and London. Engström has written three books, one of them is translated to English, “Confessions of a sexist”. He is the CEO of the Swedish company Eventum which cooperates with the American company Live Nation. He is on the board of directors for 5 companies, one of them in Atlanta, GA.


Svenska handelskammarens tidning i New York, juni 2009

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Kvotering är ett verktyg.

 

Kvoteringsförespråkarna ökar i antal och det står klart för alltfler att det inte finns någon annan väg att gå. Alltfler, ja, men inte för Maud Olofsson och Nyamko Sabuni (den sistnämnda skall för övrigt sätta upp fler lampor på stadens gator och torg för att kvinnor ska känna sig tryggare trots att vi vet att de flesta misshandel och våldtäktsbrott begås av en för kvinnan känd man och oftast i hemmet).

 

På ett flertal föreläsningar och seminarier, där jag deltagit som talare kommer det fram kvinnor - unga som gamla - och säger:

 

”Jag håller med om mycket som du skrivit och det är klart att vi måste kvotera, men det kan jag inte säga högt!”

 

Fortfarande finns missuppfattningen att kvotering och kompetens står emot varandra kvar på många håll. Ligger där som en surdeg. Vem har sagt att nu ska det tas in inkompetenta dumskallar bara för att de är kvinnor? Vem har lyckats inplantera den lögnen att kvinnorna ska åka snålskjuts in i styrelser? Kan det vara Svenskt Näringsliv som naturligtvis är emot kvotering? Kan det vara kvinnonätverket Ruter Dam där det verkar som om alla medlemmar säger nej till kvotering? Jag är inte säker, men någon har spridit denna missuppfattning och det har fungerat bra, lögnen blev sann. En vanlig fråga i media brukar vara: Tycker du att kvinnor ska kvoteras in i styrelser? Svaret ligger i luften. Nej, inte bara för att de är kvinnor.

 

Det är en självklarhet att kompetens och inte kön ska gälla i framtiden. Det måste bli en nyordning och nystart inför 2009. Vi har visserligen haft kvotering i många år till de flesta tjänster i näringslivet. Nu kvoteras män in därför att de är män. Och det gäller inte styrelser specifikt. Det är fortfarande ett minus att vara kvinna, ni vet det där med barnafödandet. Som om det där året eller åren som en kvinna är borta kan betyda att hela hennes yrkesliv får sig en törn. Är inte det att överdriva? De flesta av oss arbetar ju i runt 40 år! Och varför är det bäst att göra karriär när du är mellan 30 och 40? Kanske för att du är som mest formbar då och är lättare att få in o det rådande systemet och strukturerna. Så blir du tyst sedan, kvinna som man. Om nu barnen och föräldraledighet är ett problem, kanske vi ska ha karriär program för 40 till 50 åringar istället. En betydligt mognare grupp som kan se på problem utifrån livserfarenhet och som kan ställa andra frågor och se andra lösningar än en 30 åring.

 

När jag på mina föreläsningar ställer frågan: Hur många här inne tror att män får positioner eller uppdrag enbart på grund av kompetens, räcker ingen upp handen. Däremot skrattar åhörarna glatt. En och annan man ser lite mulen ut. Kanske skäms han för att han inser att han är inkvoterad i en styrelse och det slår honom att det inte är tack vare hans unika kompetens.

Kompetenskrav och kriterier för ett arbete ska naturligtvis uppfyllas vare sig du är kvinna eller man. Om kompetensen är densamma hos två aktuella sökande ska, vid kvotering, kvinnan gå före tills en jämn könsfördelning uppnåtts.

 

Vad vinner vi då på en ökad jämställdhet och fler kvinnor runt bordet?

 

  1. Bättre lönsamhet, produktivitet, servicenivå etc. (Många undersökningar vittnar om detta.).
  2. Bredare perspektiv, nya infallsvinklar.
  3. Bättre helhetsbild, vad gäller utveckling och förändring i stort.
  4. En utvecklad dialog, all kommunikation och språk förändras om kvinnor finns i rummet.
  5. Bättre företagsimage, en trovärdighetsfråga, kvinnor är en stor målgrupp för många företag.
  6. Hederligare affärer och mindre mygel. Kvinnor är väldigt sällan inblandade i ekonomisk brottslighet.
  7. Högre moral och etik generellt.

 

Lagstifta om kvotering till styrelser, det är ett hygienkrav och säger ingenting om kompetenskravet.

 

Det finns kompetenta människor därute, inom båda könen, det handlar bara i vilket nätverk man tittar. Och det finns ingen som säger att man ska kvotera in inkompetenta människor till någon tjänst överhuvudtaget.

 

De kvinnor som säger till mig att kvotering är ett självklart steg om det ska hända någonting inom en snar framtid medger de om de skulle säga detta högt så vore det slutet på deras karriär. Åtminstone är det vad de tror och det är illa nog. Munkavle för att passa in i männens värld, är det verkligen vad vi män vill ha?

 

Dock, modiga kvinnor träder nu fram, Meg Tiveus (f.d. VD Svenska Spel nu styrelseproffs), Ledarnas ordförande Annika Elias , båda i P1 oktober 2009.

 

Att tro, som Jämställdhetsminister Sabuni,  att en ny generation löser detta av sig självt finns det inga som helst belägg för, det behövs utbildning, lagstiftning och och strukturerade planer för att bryta gammal mönster och enögdhet

 

Lars Einar Engström

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

Vart bor invandrarna?

 

Det larmas om att ”alla invandrare” bor i samma områden när de kommer till Sverige. Det vore bättre om de spred ut sig och blev en del av samhället. Jag har haft förmånen att bo utomlands vid några tillfällen. Ena gången utanför Paris, i St Germain en Laye, och andra gången i Twickenham som ligger utanför London.

 

I Paris bodde ”alla” svenskar i de västra förorterna, eftersom där bodde de andra svenskarna och där låg internationella skolan. Små byar och städer som St Nom la Breteche, Versailles, St Germain en Laye m.fl. tillhörde svenskarnas favoritorter. Det fanns en del svenskar som bodde inne i Paris och då bodde de naturligtvis i närheten av Svenska skolan. Utanför London bor svenskarna i områden som Barnes (där ligger för övrigt Svenska skolan), Richmond, Twickenham m.fl. fina förorter och inne i stan bor man efter plånbok som exempelvis i Notting Hill eller Kensington.

 

Vi som bodde i St Germain en Laye, samlades varje morgon vid RER stationen (pendeltåg) och skojade om hur korkade fransmän och deras märkliga regler var. Vi var ju inte utlänningar, invandrare, vi var svenskar som bodde utomlands. Däri ligger en STOR skillnad. Jag minns när jag var på banken en dag och upprört förklarade för Mde Kapmas att: Så här får det inte gå till, i Sverige skulle vi minsann bla, bla, bla. Hon såg på mig som om jag vore en utlänning och sade milt överseende: Men då tycker jag ni ska flytta tillbaka till Sverige M. Engström. Kan ni tänka er en sådan fräck människa?! Och varje halvår fick jag gå upp till poliskontoret i St Germain och förklara vad jag gjorde i landet. På det lilla kontoret, varmt och kvalmigt, hade polismannen skokartonger där han förvarade olika nationaliteter, på kortsidan av lådorna som stod uppställda på hyllor läste jag: Svenskar, zigenare, turkar och så vidare. Mycket kränkande för en svensk. Sverige var inte med i EG (EU) på den tiden och fransmännen undrade länge varför företaget hade anställt en utlänning när det fanns ett antal franska medborgare som skulle ha klarat av jobbet lika bra. Och det undrade jag med.

 

När jag flyttade till England var det lättare, nu var vi med i EU, men jag blev intervjuad av en indier i turban som ställde den för mig mycket komiska frågan: How did you enter the country, Mr Engstrom? Jag gav honom en nedlåtande blick: Enter the country?? Och han sa: Yes, by boat, maybe? Jag! By boat! Trodde han att jag var en båtflykting? Men i sådan här fall får man vara kall och sköta sig så jag sa att: Jag tog flyget från Arlanda i Stockholm. Och då stämplade han mina papper och jag fick stanna kvar i landet.

 

Tänk om det är så att alla människor söker sig till släktingar och bekanta när det kommer till ett nytt okänt land? Tänk om vi svenskar är likadana när vi blir utlänningar och invandrare? För aldrig har jag väl firat midsommar och jul som åren utomlands och tror ni inte att jag hade svenska flaggan på ett klistermärke på bilens bakruta!

Stridropet 09

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Städhjälp

 

Ett par människor på TCO kom med ett förslag i september 2008, angående 90 % iga subventioner till hushållshjälp i hemmet och kopplade detta till frågan kring jämställdhet.  Det finns ingen sådan koppling. På vilket sätt skulle vi bli mer jämställda för att det kommer en kvinna och städar några timmar i veckan? För det är väl en kvinna som kommer? Den här frågan handlar ju i grunden om att hjälpas åt i hemmet dvs. arbeta tillsammans med sin partner.

 

Att arbetsfördelningen i hemmet är skev, det vet vi sedan tidigare, inte mycket händer där, men varför ”en kraftfull samhällsinsats” skulle lösa någonting har jag svårt att förstå. Självklart får den kvinna som anlitar en annan kvinna till städning mer tid över för andra saker, men att det skulle gynna jämställdheten är minst sagt naivt. Varför skulle samhället gå in och hjälpa männen att återigen slippa ta itu med arbetsfördelningen i hemmet? Och på vilket sätt skulle det innebära att pappor fick mer kontakt med sina barn om samhället bekostar vår städning? Vilket bla näringslivsminister Maud Olofsson hävdar. Det ligger väl ändå i pappornas eget ansvar att se till att de har en fungerande kontakt och samvaro med de egna barnen?!

 

Det är sant att kvinnor som grupp (inte mödrar specifikt) ligger sämre till i arbetslivet när det ska tillsättas vissa tjänster. TCO debattörernas fokus på mödrar känns något förlegad och gammalmodig. Varför skulle bara barnfamiljer få hjälp? Jag kan lova att när företag anställer människor så finns det en lika utbredd skepticism även när kvinnor i 30 årsåldern, som inte har barn, söker en tjänst. Vare sig de kan, vill eller tänker skaffa barn. Eller har en man som tänkt sig vara hemma!

 

Att kvinnor ligger sämre till handlar om gamla fördomar som att män är bättre som chefer och män är borta mindre från arbetet och att män väljer män etc. Att en kvinnas chanser skulle öka för att hon berättar att hon har en hemhjälp tvivlar jag starkt på. Detsamma gäller frågan kring karriär och lågavlönade kvinnor. Denna grupp gör nämligen inte karriär, de stannar på sin tjänst tills de stupar, med eller utan hemhjälp.

 

Och varför en subvention på 90 %? Varför inte gå hela linan ut, gratis städning till alla, sätt det på skattesedeln och låt oss leva i en bekymmers- och dammfri värld? Låt oss slippa fundera på hur vi ska lösa städning och hämtning av barn så att vi kan fokusera på självförverkligande och strålande karriärer. Men jag undrar naturligtvis varför städhjälp skulle vara viktigare än t.ex. fri tandvård?

 

Vägen till jämställdhet är lång och krokig. Om vi någonsin når fram låter jag vara osagt, men om vi byter ut ordet jämställdhet till mänskliga rättigheter så får hela frågan en annan klang. Då inser också de flesta av oss att det ”jämställda samhället” kommer att uppnås först när kvinnor får samma värde som män. Må det vara vid lönesättning, bedömning av kompetens och rättigheten att bli tagen på allvar och lyssnad på. Detta kräver utbildning och diskussioner från förskolan till arbetslivet.

 

Men visst, jag kan ju titta på mig själv just nu. Min fru säger att ”skriv du om jämställdheten så städar jag under tiden”. Intressant! Är hon ironisk?! Men då tänker jag att: Nej, nu får det vara nog, nu är det jag som anlitar en städerska, i morgon dag, så att frugan kan få fokusera på karriären och fritiden istället för dammråttorna. Och tänk så lyckliga vi ska bli.

Stridsropet 08

 

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Man lär så länge man lever!

 

Sedan min första bok ”En sexists bekännelser” 2005, (En mandschauvinist bekändelser, 2007) kom ut så har jag lärt mig massor. Jag hade en undertitel på den första boken ”Jag visste inte att det var så illa”. På bokmässan i Göteborg visste jag inte om jag kunde stå för den meningen. Var osäker på om jag hade rätt. Idag, två år senare och efter att ha föreläst och arbetat som konsult på hundratalet företag och organisationer är jag säker. Det finns män som tror att kompetensen sitter i könet och inte i huvudet. Vi har alltså en bit kvar i Sverige, men det börjar röra på sig. Och företag får tänka om och börja leta kvinnor och fundera i nya banor på hur man kan kombinera karriär och eventuellt barnafödande.

 

Sedan mitten av -80 talet, då böcker om den androgyne chefen dök upp, har vi pratat om vikten av blandade grupper och styrkan i att ta tillvara på de samlade resurser vi kan få om vi blandar kvinnor och män på alla nivåer. Och pratat är vad vi gjort, pratat och pratat och agerat väldigt lite. Trots att det finns ett antal undersökningar som visar att en mix ger bättre resultat för helheten.

 

Nu ser vi dock fler och fler företag som agerar och börjar arbeta med frågan på allvar. Ett sådant företag är byggföretaget Skanska. I mars 2006 gick man ut med budskapet att fler kvinnor i bolaget är bra för affärerna, inte pga. könet i sig, utan för att få en blandning av könen på alla nivåer i bolaget. Målet var att 35 % av alla nyanställda ska vara kvinnor och dessa skall in på alla nivåer i företaget. Naturligtvis går detta inte att genomföra över en natt och man satte ett 2 års perspektiv på hela projektet. I dag har man nått de 35 %en och utmaningen ligger nu i att genom utbildning, konferenser och pågående diskussioner se till att man även internt lever upp till en arbetsmiljö där båda könen kommer till sin rätt. Att alla får utlopp för sina olika begåvningar och resurser. För att inte hela projektet skulle haverera kopplades resultatet av rekryteringen till bonusprogrammen. Mycket effektivt!

 

Skellefteå Kraft. Även det ett ingenjörstungt företag, avsatte nyligen 4 dagar för att all personal skall gå igenom seminarier och diskussioner kring jämställdhet och mångfald, som ett första steg i ett påbörjat arbete. Både Skanska och Skellefteå Kraft har en majoritet av män anställda och framförallt finns det en majoritet av män på chefsbefattningar.

 

Företaget Caran(industridesign) i Göteborg som tar frågan på allvar använde sig av extern marknadsföring för att tala om att det menade allvar. I våras kunde man se annonser med rubriker som ”Vi vill ha flera ledare som gillar att gå i kvinnokläder!” och ”Jaså? 32 år och funderar på barn? När kan du börja hos oss?” Man gjorde detta med glimten i ögat, väl medvetna om att kvinnor i fertil ålder har svårare att få karriärtjänster. Men det viktigaste av allt var att man gick ut externt med budskapet eftersom man då ställde krav på sig själva, internt, att leva upp till.

 

Andra exempel är AC Nielsen och Poolia, företag som fått utmärkelser för att man fokuserar på kompetens, aldrig kön. I Danmark har vi bl.a Lego som startat ett kvinnonätverk för att få fram fler kvinnor på ledande poster. Tänk om det är så som SonyEricssons Kinachef, Gunilla Nordström säger: Jag har aldrig försök rekrytera kvinnor, utan jag vill hitta den bästa kompetensen. Då har det blivit hälften-hälften.”

 

JP 07

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Satsa på rätt företag!

 

Vi går in i 2009 med öppna och nyfikna ögon. Allt kan hända. Allt kan falla. Men det kan också vare en möjlighet att göra både skillnad, att sticka ut och synas och att göra affärer. Många jag träffat tror att nu tar man bort ”mjuka” områden, som miljöfrågan, personalutveckling, mångfald, jämlikhet, för nu ska det sparas pengar. Och så kommer det säkert att bli på många företag. Men vilka företag är intressanta inför framtiden? Vilka företag/organisationer lockar den unga starka mobila kompetensen som finns hos kommande generationer. Jo, de som vårdar sitt varumärke och fyller det med någonting mer än att man bara tillverkar bilar eller fasaner i porslin.

 

Det sägs och skrivs ibland att bara nästa generation tar över så blir allt annorlunda inom näringslivet. Så är naturligtvis inte fallet. Det har aldrig hänt att en generation tagit över från en dag till en annan. Människor från alla åldrar är tillsammans hela tiden och överlappar varandras liv och det är ett problem i sig. De goda idéerna och erfarenheterna kring hur man utför ett arbete är naturligtvis bra, men man överför också fördomar och skrönor i en ständigt pågående process, vilket är ett problem när det gäller attityder. Vi vill ju alla bli accepterade och omtyckta när vi kommer in i nya sammanhang och vad är naturligast och mest mänskligt att göra i en ny grupp? Jo att anamma de normer och värderingar som finns så att man inte blir bortstött.

 

Enligt konsultföretaget Kairos Future, så kommer det att behövas 250 000 nya chefer de närmaste 10 åren i Sverige. Detta innebär att var fjärde 70-talist, oavsett kön, måste bli chef. Frågan är om de kommer att vilja bli det. Hur många är lämpade? Hur många är förberedda?

 

Kairos Future pekar på flera punkter som är avgörande. Gruppens storlek, förväntningar från andra, hur hanterar man konflikter etc. men, de två viktigaste är att det måste vara ok att ha familj och att mentorskap måste ingå. Att kunna ha familj är självklart en förutsättning om vi ska kunna attrahera kvinnor till chefskarriären. Och att företaget står för något, genom humansponsring, miljöfrågan och mänskliga rättigheter kan vara avgörande när vi söker nya medarbetare.

 

Stora internationella företag och universitet arbetar mer och mer med jämställdhetsfrågan och miljöfrågan, vilket är glädjande. Den främsta anledningen till det förstnämnda är att man vet att blandade grupper har betydelse för lönsamhet och nytänkande och påverkar företagets image och varumärke. När det gäller miljön finns inte så mycket att välja på längre och kunderna börjar ställa frågor.

 

Intern marknadsföring FÖRE extern.

 

Viktigt att tänka på är att man alltid måste arbeta med den interna processen först innan man går ut externt och marknadsför en fråga. Varför är det viktigt för oss på vårt företag/organisation att satsa på könsmixade grupper och söka såväl kvinnor som män till positioner på alla nivåer? Allt förändringsarbetet måste börja på en övergripande nivå och sedan ”tryckas” ner i systemet. Till syvende och sist hamnar det hos den enskilde kvinna och mannen och det är i grunden där som attitydförändringar måste uppstå för att en genomgripande förändring ska ske.

 

Flera stora företag, koncerner, som JP Morgan, British Petroleum, McKinsey och Goldman Sachs har idag program som hjälper kvinnor som varit på föräldraledighet att komma tillbaka in i jobbet igen. Kvinnor? Ja det är ju dom som är hemma.

 

I Sverige finns flera företag och olika projekt som arbetar med frågan, några är Volvo, Poolia, AC Nielsen, Caran, Umeå Energi, New Leadership och nätverk på flera stora företag.

 

Det finns en koppling mellan lönsamhet och företag där man tar hand om sitt varumärke. Om ni satsar på ett ökat antal blandade grupper, kön, etnicitet och ålder, tala om det för omvärlden! Om miljöprojeketen är i fokus, berätta för media. Men, tyvärr, det är fortfarande alltför få som diskuterar de affärsmässiga konsekvenser som en sned könsfördelning i företagsledningar får. Det är fortfarande många män som har svårt att se att en jämnare könsfördelning skulle leda till ökad lönsamhet.

 

Lönsamma företag som vårdar sitt varumärke

I Veckans Affärer (2006) presenterades en undersökning som Great Place to Work gör varje år. Man tittar på företag i ett femtontal europeiska länder och i USA och bedömer olika områden såsom: Trovärdighet, respekt, stolthet, rättvisa och kamratskap. Dels utses total segrare och dels en segrare i varje klass:

 

Trovärdighet: Procter & Gamble ett företag som är mycket resultatorienterat och man är därför mycket tydliga med vart man ska och vad man vill. Alla anställda har en ”karriärstig”

som de ska följa.

 

Respekt: Sparbanken Gripen i Ängelholm har en platt organisation och arbetar för att alla

ska kunna finna en balans i livet mellan arbete, familj och fritid.

 

Stolthet: Microsoft som ser till att medarbetarna kan arbeta med ideella projekt på arbetstid, något som leder till att man som medarbetare känner att man bidrar till samhällsutvecklingen.

 

Rättvisa: Kronofogdemyndigheten i Gävle där man startade sitt s.k. Bropojekt som utgår ifrån mångfald. Man anställde tre medarbetare som inte var ifrån Sverige, idag har man åtta.

 

Kamratskap: Visma SPCS som är ett programföretag i Växjö. Här arbetar man med tydliga mål för hela företaget och belöningen tas ut gemensamt.

Intressant är att se att det är en blandning av stora och små företag och inte bara de gamla vanliga som figurerar i affärspressen. Detta innebär inte med självklarhet att man är fördomsfria vad gäller kvinnligt och manligt, eller att man arbetar med samhällsfrågor eller miljöproblemet, men det finns goda chanser att så är fallet utifrån de kriterier som används.

 

Lars Einar Engström
JP 09

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

En annan värld

Vad tjänade den där kontrollen för syfte, vad kom det för gott ut av all den där mödan kära Mor? Allt ert gemensamma slit för att hålla ordning på oss barn födda på 50-talet? 

 

I byn där jag växte upp fanns en väl utbyggd kontrollmyndighet. Ja, inte så att kommunen

var arbetsgivare, nej, kontrollen fanns hos de flesta föräldrar i syfte att fostra och bygga samhället. Att få ordning på ungarna så att inget ogräs fick fäste. 

 

Jag växte upp på femtio-och sextiotalet, och så här i efterhand kan jag se hur det såg ut. Då såg jag inte så mycket. Vi hade ju inget att jämföra med, vi trodde att världen såg ut som den såg ut hos oss, att det var lika överallt.

 

Men det var en annan värld än den vi idag har.

 

De barn som inte gick i skolan lekte på vägen utanför husen. De få bilar som kom var ingenting som störde.

 

Konsumbutikerna var numrerade. Alla tanter sparade kvitton i skokartonger, som dom fått av skomakaren. Det vankades återbäring, och det kom några ören till trogna kunder vid årets slut.

 

I vårt hus fanns tanterna Sigrid, Majken, Elsa och farbröderna som hette Nisse, Gösta och Arne. Tanterna var i 20-25 års åldern, farbröderna något äldre.

 

Vart vi gick så var vi observerade, det visste vi. Ögon fanns där långt innan spaningskamerorna gjorde succé över världen. Min mammas ögon räckte runt hörn och ända ner i källaren, där vi lekte fast vi inte fick. Mor och dom andra ”tanterna” hade kontroll och dom meddelade varandra om något otillåtet hände. Sambandscentralen var Konsum 10: an, bakom höghuset.

 

Mor stod i köket när jag kom hem från leken eller skolan, vände sig om och frågade:
Vad har du gjort idag då?
Och hon undrade faktiskt på riktigt. Hon kunde sätta sig ner och hon lyssnade medan jag fick sockerkaka.

 

Ett kontrollsamhälle, alltså?

 

Absolut, men dom ville väl. Och dom satsade sina liv på extra arbeten och sena kvällar. Dom satt och väntade på oss när vi spelade fotboll och kom och lyssnade på musikskolans avslutningar. Dom gick på föräldramöten och blev förskräckta om vi kom hem med en anmärkning. Dom gav sitt blod för att vi skulle få det bättre. Dom röstade fram ett folkhem som skulle vara för alla människor och i all framtid. Men det visste dom förstås inte om. Dom såg bara sin egen lilla del, något som vi skrattar åt idag. Oj, vilken lite värld dom hade! Men den var deras.

 

Det var rejält och duktigt folk med en moral som jag och de flesta jag känner, inte kommer i närheten av. Tänk jag hade en far som trodde att man skulle göra ett så bra jobb man bara kunde, hålla tider och löften, ”sköta sig”, inte fuska, inte sno åt sig på andras bekostnad.

 

Och jag var stolt över mina föräldrar och jag gjorde allt för att bli som dom. Men far och mor ville att jag skulle bli något bättre, något finare. Så jag lämnade byn.

 

Men jag hittade ingen ny incheckningsdisk. Jag irrade runt.Och jag trodde mig förmer än dom som stannade kvar. Och jag skaffade mig en ny moral och jag såg mellan fingrarna på sådant som min far skulle ha sagt nej till. Nu sitter jag och skäms.

 

Det jag ser nu är bara kuliss och spektakel, fördumning, och hur ska man kunna minska skatten, och öka sin bonus, sno åt sig något gratis, smyga iväg från jobbet lite tidigare, lämna bort barnen för att kunna ”självförverkliga” sig.

 

En annan värld nu, konsumtion och globalisering. Jag längtar tillbaka, eftersom det faktiskt var bättre förr.

 

Och tiden går och vi med den, men ibland får jag lust att ta telefonen, för att ringa till mor och berätta att jag kanske börjat hitta tillbaka igen till den där gammaldags moralen som är så omodern idag: Var hederlig, ljug inte, gör ditt bästa och hjälp din nästa.

 

Vårt första telefonnummer, från 1961 sitter fastristat i hjärtat: 71068

Stridsropet

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Livspusslet

I världens bästa land tycks det fattas något. Tidningar och TV diskuterar hur vi ska hinna med familj och vänner, eftersom vi arbetar så otroligt mycket. ”Livspusslet” går inte ihop. Det är synd om oss, vi hinner inte med. Men är det verkligen sant och är det så att arbetet tar all den där tiden? Vem är det som bestämmer och prioriterar vår dag, vår vecka? 

Människor i tidsnöd verkar bli fler och fler, vi pratar stress och utbrändhet. Och samtidigt är Sverige världens mest ”köpcentrum-tätaste-land”. Så vi är duktiga konsumenter. Det har vi tydligen tid med och värre än så, shopping har blivit ett fritidsintresse. Jag har sett ansökningar till arbeten där det under rubriken fritid/intressen, står ”Shopping”. Det är 80 talisterna som börjar dyka upp alltmer i arbetslivet. Dom är intresserade av att konsumera. Konsumera?! Kan det vara ett intresse? Ett folknöje? Har vi verkligen blivit så fattiga i anden?

Har jag varit med om att uppfostra barn som vill leva för att köpa saker?

 

Vi har många fina köpcentra nu och det byggs ännu fler, vi har vackra golfbanor, 72 tums tv apparater, korkade tv program och mobiltelefoner som man kan läsa sin mail i. För att inte tala om alla charterresorna som köps på kredit. Tristessen trycker på och vill sitta i framsätet på livsresan. Vi måste hålla vardagen borta. Varför då? Är det något som saknas? Har grannen något jag inte har? En hund, ett barn? Det ska vi också skaffa, kanske två, små söta barn som är snälla och sover. Utom när vi visar upp troféerna på något av stadens caféer. Att bli förälder hindrar naturligtvis inte att vi inte ska göra allt annat som vi gjorde tidigare, barnen kan vi ju ta med precis överallt.

 

Saknar vi en mening med livet? Förmodligen, ja alldeles säkert. Och larmen och det goda råden står som spön i backen. Allvarligt talat, när ska vi hinna prata med varandra, hur ska vi få livspusslet att gå ihop? Vi arbetar ju mer än någonsin.

Så kan det låta och det är inte sant. Vi arbetar inte alls mer än tidigare generationer, vi arbetar färre timmar och vi har betydligt bättre hjälpmedel. Och om vi nu skulle vilja tillbringa mer tid med familjen kanske vi ska stänga av barnvakterna TV och dator. Låta TV spelen vila en timme. Kanske sluta med golfen och ställa in resan som vi ändå inte har råd med.

 

Men vadå? Ska man inte få ha något roligt alls? Att bara umgås skulle det vara kul? Enligt en undersökning, presenterad av tidningen Kamratposten, för ett par veckor sedan, så vill barn prata med sina föräldrar. Kan ni tänka er, dom vill prata istället för att spela fotboll!

 

Men ni som klagar på problemet med ”livspusslet” och att ni inte har tid med familj och vänner ni vet väl, innerst inne att det där inte är sant. Vi har all tid i världen, det är bara att välja bort någonting av det andra som tar all tid som du vill ha till umgänge och samtal. För det är väl ändå vi själva som bestämmer hur vi använder vår tid. Alla har vi 24 timmars dygn, frågan är bara vad vi gör med dessa timmar.

 

Att fly in i shoppingruset urholkar bara själen och gör dig ännu tommare inombords och då räcker det inte att du köper ännu ett TV spel där barnen får poäng för varje hus de spränger i luften eller fiktiv människa de dödar.

 

Näringsminister Maud Olofsson vill ordna en städerska till alla hushåll eftersom männen inte vill vara delaktiga. Så ska vi köpa oss tid att lösa tidsbristen. Det vill säga: En kvinna ska hjälpa andra kvinnor att få tid till att göra karriär eller att konsumera eller ge männen mer tid över till sig själva. Men svenskarna bryr sig inte om näringsministern, ”städreformen” är ett fiasko och svenskarna fortsätter att städa själva. Och vi åker lydigt iväg till konumtionstemplen varje helg så vi inte missar någon ny pryl som kommit in. Men tänk, kanske finanskrisen och lågkonjunkturen, i allt sitt elände, löser problemet med livspusslet åt oss, vi får all tid i världen att umgås när vi ändå inte ha något arbete att gå till.

 

Men i det långa loppet tror jag att det blir som det brukar och som det gamla fina ordspråket lyder: Den som har flest prylar när han dör vinner.

 

Jag tror vinnaren blir en åttiotalist. 

 

Lars Einar Engström, författare, AB och Stridsropet

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Kvotering och kompetens

Fler och fler män inser att de blandat ihop korten vad gäller, kvotering och kompetens. Det finns nämligen inget motsatsförhållande mellan dessa två begrepp. Såvitt jag vet har ingen sagt att vi ska sänka kompetensnivån för att ta in fler kvinnor i styrelser. Kompetenskravet ligger fast utifrån verksamheten och sedan arbetar man med positiv särbehandling för att få en jämn könsfördelning. Det finns inga kvinnor som har kompetens, säger vissa män, men då får de allt leta en gång till. Allt beror på i vilket nätverk vi söker. Kvinnorna finns och de har kompetens eller också går den att skaffa. Eller är det så att män föds med en speciell gen som förbereder dem för styrelsearbete? Skulle inte tro det.

Styrelsens sammansättning har betydelse för hela företaget eftersom styrelsen styr vd och de frågor som tas upp till diskussion. Om en grupp inte är representerad tas heller inte den gruppens frågor upp. Och det räcker inte med en kvinna i en grupp, det måste vara flera människor av båda könen för att en grupp ska fungera på bästa sätt. Ett flertal undersökningar i olika länder visar att blandade grupper (kvinnor och män) leder till att man diskuterar problem och möjligheter på ett mer öppet och konstruktivt sätt. Olika erfarenheter ger fler möjliga lösningar. Gruppens deltagare blir mer lyhörda för olika tankegångar och idéer. Arbetsklimatet blir helt enkelt bättre. Redan 1996 slog NUTEK (svenskt statligt förvaltningsmyndighet, som främjar bl.a. företagande) fast att ett jämställt företag ger ett arbetsklimat och detta leder till högre lönsamhet. Analysen bygger på undersökning av 13 948 företag. Det lönar sig alltså att investera i jämställda företag. För ett par år sedan visade forskare vid University of Michigan i studien ”Wall Street likes its women” att nyintroducerade börsbolag med en högre andel kvinnor i högsta ledningen har en bättre kursutveckling än de bolag som har få eller inga kvinnor i toppen. Försäkringsbolaget Folksam i Sverige genomför årligen ett jämställdhetsindex där man granskar jämställdheten i samtliga svenska börsföretag utifrån årsredovisningarnas uppgifter om styrelse, ledning och personalsammansättning. Slutsatserna är desamma och i Finland kom resultaten från näringslivets delegation går, 25 sep 2007, med en undersökning omfattande 14 000 företag, kvinnodominerade företag uppvisar i snitt 10 % bättre lönsamhet. I Danmark har Mette Verner, forskare på Århus handelshögskola, studerat 2 500 av de största privata företagen i landet. Resultatet är tydligt, verksamheter med kvinnor i toppen presterar bättre eller lika bra som företag med män i toppen. Så vad är problemet? Att ge upp makt, att ge upp privilegier. Få, om ens någon människa gör det frivilligt och då återstår bara piska istället för morot, lagstiftning och sanktioner. Lagstiftning kan sätta fart på hjulen och kan dessutom vara tillfällig. Vi kan inte stänga ute halva befolkningen på oklara grunder, myter och oseriöst tyckande. En lagstiftning är också en markering från samhällets sida att vi inte tillåter könsdiskriminering.

Ett flertal kvinnor och män på toppositioner har sagt till mig, att de håller med om kvoteringsbehovet och att det finns ett starkt motstånd i samhället mot kvinnor som vill ta sig fram i karriären. De tillägger också, ”att det kan jag naturligtvis inte säga, då vore min karriär slut”.

Men om inget annat biter: Tänk, bröder, ett företag som kan kalla sig jämställt på riktigt, tänk er imagen och uppmärksamheten i media och bland kunder, tänk er vilken ökning det skulle kunna bli försäljningsmässigt! I Norge snabbade man på processen. Det blev en lagstiftning om kvotering till styrelser 40 % ska vara kvinnor. Man hittade kvinnor och Norge finns kvar och det norska näringslivet arbetar vidare. Det gick alltså! Men vart befann sig dessa kvinnor innan lagstiftningen kom? I Spanien och England förs diskussionen om kvoteringslag och kanske spanjorerna hinner före, det hade vi inte väntat oss. Det finns kompetenta människor därute, inom båda könen, det handlar bara om i vilket nätverk man tittar och det har ingenting med kompetens att göra. Sverige och Danmark hamnar snart på efterkälken i en framtidsfråga, vill vi verkligen det?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

En ny SAS Carlzon

Kvotering? Varför då? Vi behöver en ny SAS Carlzon!

På ett flertal föreläsningar och seminarier, där jag deltagit som talare, kommer det fram kvinnor - unga som gamla - och säger:

”Jag skulle aldrig vilja bli inkvoterad i någon grupp bara för att jag är kvinna.” Och jag möter män som säger: ”Dom ska inte komma in bara för att dom är kvinnor.”

Varifrån kommer missuppfattningen att kvotering och kompetens står emot varandra? Vem har sagt att nu ska det tas in inkompetenta dumskallar bara för att de är kvinnor? Någon har lyckats inplantera lögnen att kvinnorna ska åka snålskjuts in i styrelser. Kan det vara Svenskt Näringsliv som naturligtvis är emot kvotering? Oavsett vem det är, det har fungerat bra, lögnen har blivit sann. Och en vanlig fråga i media brukar vara: Tycker du att kvinnor ska kvoteras in i styrelser? Svaret ligger i luften. Nej, inte bara för att de är kvinnor. Men problemet gäller ju inte enbart styrelser, det fattas kvinnor på de övre nivåerna inom hela arbetsmarknaden.

Det är naturligtvis en självklarhet att kompetens och inte kön ska gälla från och med idag. Och kompetenskraven för ett arbete ska naturligtvis uppfyllas vare sig du är kvinna eller man. Om kompetensen är densamma hos två aktuella sökande ska, vid kvotering, kvinnan gå före tills en jämn könsfördelning uppnåtts.

Vad vinner vi då på en ökad jämställdhet och fler kvinnor runt bordet? Jag vet inte om det behövs fler ”bevis”. Det kommer snart sagt en undersökning i veckan som visar att kompetens ökar lönsamheten. Kan ni tänka er?! Och kompetens finns hos båda könen och då leder det automatiskt till att det blir blandade grupper.
Men debatten börjar bli tjatig. Kvotering, nej, kvotering, ja. Visst träder en och annan fram och säger att det finns ingen annan väg, men vill inte Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson ha kvoteringslag så blir det ingen kvoteringslag.

Ingenting händer alltså, det blir inte fler kvinnor i toppen på pyramiderna. Och på tal om pyramider.

Vad vi egentligen behöver är en ny Jan Carlzon. Minns ni när han drog igång service konceptet på SAS i mitten av 80 –talet? En revolution! Alla skulle gå på servicekurs och lära sig att hantera människor, dvs. kunderna, dom där som stör när du är fullt upptagen med att arbeta. Från näringslivet till Skattemyndigheten i Vänersborg arbetades det med servicekonceptet! Människan skulle sättas i centrum, vi skulle vara socialt kompetenta och ta hand om varandra. Och det gav resultat. Tack vare en förgrundsgestalt, ett föredöme, en stark och stilig framgångsman följde vi andra efter som små lydiga hundar. Ledaren bestämmer, ledaren har rätt. Tänk om Carlzon sagt att vi ska arbeta med jämställdhet och kompetens!!

Vem blir vår tids Carlzon? Varför är det inte någon av våra nuvarande ledare som tar stafettpinnen och säger: Vi ska bli Sveriges mest jämställda och lönsammaste företag. Vi struntar i kvoteringsdebatten, vi letar kompetens, vi vet att mixade grupper ger lönsamhet!

Carl Henrik Svanberg, Ericsson, Leif Johansson, Volvo eller Leif Östling, Scania, tre stiliga herrar som passar på omslaget till vilken veckotidning som helst! När träder ni fram och slår näven i bordet som riktiga karlar och säger. Enough is enough!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Låna ett par genusbrillor, Pär Ström

 

Pär Ström, vanligtvis debattör inom IT-frågor, har seglat in i jämställdhetsdebatten och hävdar att det finns ett förtryck av män, från kvinnornas sida. Och det finns det säkert, men varför blir det debatt kring detta? Ström är ju knuten till tankesmedjan Den Nya Välfärden och det han skriver är naturligtvis ett beställningsjobb.

När jag själv blev aktiv i jämställdhetsdebatten och tyckte att det hände en del positiva saker fick jag lära mig av Marie Trollvik, konsult på Women to The Top projektet, att ”systemet slår tillbaka när männen tycker att det gått för långt” och hon hade rätt. Ströms bok är en del av detta.

 

I min värld ute i arbetslivet ser jag en annan bild än Ström. När jag satte på mig ”genusglasögon” var det inte ett förtryck av män jag såg. Jag fick se och höra om kränkningar och trakasserier, på olika nivåer, på många företag. Flera kvinnor var så vana vid att bli trampade på att de inte längre reagerade, var ­inte ens medvetna om att det skedde. Flickor får lära sig tidigt att ”stå tillbaka”. Det arbetet görs i samarbete mellan hem, förskola, grundskola och i arbetsliv.

Bland många exempel var det för mig en överraskning att så många män anlitade eskortservice när de var på tjänsteresa. Ofta i skydd av att kunderna ville ha både det ena och det andra.

Och kanske är det därför som man inte vill släppa in kvinnor i toppen? Då skulle det ju finnas vittnen. Vi män vill ha en zon som är fri från spioner där bara vi bestämmer och kan göra vad vi vill.

 

I södra Sverige träffade jag en personaldirektör och en vd som ville arbeta mer med jämställdhetsfrågor och kompetens. Efter mötet berättar personal­direktören att ett problem företaget har ”vad gäller kvinnor” är när unga män följer med en äldre chef på ­affärsresa till Asien. Vissa chefer vill nämligen anlita eskortkvinnor eller gå på bordell och de unga männen vet inte hur de ska hantera situationen. Hänger de på så är de fast i mansnätet, hoppar de av så vet de något om sin chef. Så hur brukar de göra, frågade jag. Det varierar, sa personaldirektören, det varierar.

När jag träffar en hög chef (kvinna) på Sveriges Radio, så säger hon att man inte har några problem kring jämställdhet eller sexuella trakasserier där. Det var många år sedan man löste den typen av problem och det finns inte inom koncernen. Det är utmärkt tycker jag och samtidigt helt unikt i Sverige. Samtidigt hade ju systerbolaget SVT problem för några år sedan med ”den kände programledaren” som anklagades för att trakassera kvinnor på sin ­arbetsplats.

Men det är svårt att agera och reagera, tycker många chefer, det är ett känsligt ämne, och som en chef sa till mig vid ett fall av sexuella trakasserier, ”Har du sett hur hon är klädd”?

För ett år sedan delog jag i en affärsresa till Kina. En kväll spelade vi tärningsspel i VIP-rummet och vid 23-tiden kommer överraskningen. 20 stycken flickor på rad. Samtliga är i åldern 16 till 20 år och vi förväntas välja ut en eller två ”sällskapsdamer”. Flickorna stirrar stint i golvet och ser ut som de slavar de faktiskt är. Inga lyckliga horor i sikte.

 

Min affärspartner ber våra värdar att ta ut flickorna men vid 23:30 kommer det in 20 nya flick­or som anses vara ”snyggare”. Vi ser till att vi lämnar festen, en i taget, vi låtsas gå på toaletten och försvinner upp på hotellrummet. Och enda anledningen till att jag kan berätta detta är ju det faktum att vi avstod från att köpa en annan människa, annars hade jag naturligtvis låtit det stanna som en bra historia mellan oss grabbar.

Jag tror att vi lugnt kan utgå ifrån att det stora problemet fortfarande är mäns förtryck gentemot kvinnor, må det vara i Sverige eller på utlandsresor.

 

Aftonbladet debatt 2008-01-26

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Kanonmat

 

På en buss en morgon i september sitter ett antal ungdomar i sexton-, sjuttonårsåldern. Alla har dom satt sig närmast fönstret och placerat sina väskor på sätet bredvid. Dom är rädda för att behöva sitta nära en okänd människa. Jag sätter mig bredvid en ung man, som inte rör sig en millimeter. Jag förstå hur enormt pinsamt det är för honom och hur han lider. Varför var gubben tvungen att sätta sig bredvid mig!

Vi åker vidare. Jag är mitt i Uppland, någonstans utanför Tierp. Alla på bussen är arbetarklass och grabbarna pratar om bilar, bilkrascher på internet, boom, bang, djävla fart och "ska köpa moppe och trimma".

Och vart ska dom här herrarna ta vägen, tänker jag, vem behöver dom egentligen?
En amerikan som jag träffade för några veckor sedan pratade om vem som söker sig till USA:s armé. Jim, som amerikanen heter, berättade om olika grupper.
Vita och svarta arbetarpojkar, som blir soldater, de vi kallar kanonmat, och vita collegepojkar, som blir officerare och gör karriär. Men ingen normal vit medelklassmänniska söker sig egentligen dit. Varför inte?
"Det är ett skitjobb", säger Jim, "knark, våldtäkter, tortyr, tja, du fattar?"
"Jaha", säger jag, "men kanonmat, det trodde jag att dom civila var, framför allt kvinnor och barn?"
"Både och", säger Jim, "både och."

På bussen undrar jag: vem behöver dom här svenska killarna? Några får jobb, men det stora flertalet, vart ska dom gå när mamma stängt kakburken? Det finns ju tusentals sådana här killar som är runt sjutton, arton år och som inte lärt sig hur armar och ben fungerar tillsammans och därför stöter i allt och alla när dom ska fram.
Och det slår mig att dom är kanonmat.

När jag mönstrade för trettiofem år sedan sökte jag frivilligt till Kustjägarskolan och jag blev antagen. Någonting i deras tester slog fast att jag var lämplig att genomgå en utbildning, där syftet var att lyda order oavsett vad det handlar om. Vad hade jag för fel i huvudet som gjorde att jag ansågs lämplig? Eller var det en tillfällighet vem som togs ut? Om jag varit amerikan kanske jag hade varit med i något krig. Kanske dödat någon vid tillfälle. De flesta män gör ju trots allt som de blir tillsagda. Må det vara inom militären eller arbetslivet.


Och kanonmaten behövs fortfarande. Det finns ännu arbetsplatser som behöver folk, och man anställer i goda tider och man avskedar i dåliga tider och då går kanonmaten ned sig och dricker, slåss och tappar fotfästet. Unga svenska män har ju inte något Irak att åka till, så de får göra sig av med sina frustrationer här hemma. Bara de kommer ut och våldet mot kvinnor ökar, hör jag på nyheterna.

 

På den där bussen inser jag att det inte spelar någon större roll vad politiker har för sig, det är på oss människor ute i vardagen det hänger. Vi måste se varandra och bry oss om vad som händer runtomkring oss. Vi måste reagera och säga att vi behöver ett annat samhälle, som ser längre än till konsumtionshysteri, stadsjeepar och Melodifestivalen.

 

Gästtyckare: Lars Einar Engström
headhunter, konsult och författare

Hämtat från Stridsropet

 

-----------------------------------------------------------------------------

 

Papplådor

 

Far och mor dog samma år, 1996, med knappt två månaders mellanrum, efter att ha levt tillsammans i 43 år. Far dog av cancer och mor av brustet hjärta, sa läkaren. Hjärtat brast när hon förstod att Far inte skulle komma tillbaka. Finns det fortfarande sådan stark kärlek därute bland människorna? Det låter lite gammalmodigt nu, i tider av konsumtion och sömnlösa nätter över fonder och räntorna på lånen.

Vi hann inte med fars urnsättning innan mor dog, så vi bestämde oss för att sätta ner båda urnorna samtidigt. Hur och var hämtar man en urna? Jag ringde begravningsentreprenören och han berättade att urnorna fanns vid kyrkan. ”Jag har ställt dom i ett av dom där uthusen.” Och vi for dit, min bror och jag, till ”ett av dom där uthusen”. En vaktmästare kom gående med en skottkärra och vi berättade att vi skulle hämta far och mor. ”Jaha”, sa vaktis, ”då står dom i uthuset, ska jag visa?” ”Tack”, sa jag, ”det vore snällt.” Vad skulle vi annars ha gjort? Runt i uthuset och letat själva? Inne i uthuset, på golvet, bredvid en röd Stiga gräsklippare, stod två lådor i wellpapp. ”Jajamensan”, sa vaktis, ”här står dom!” Brorsan och jag tittade på varandra och visste väl egentligen inte vad vi hade väntat oss, men kanske inte wellpapplådor.

Min bror tog far och jag tog mor och följde efter. Du undrar förstås hur vi kunde veta vem som var vem? Jo, det stod skrivet med röd tusch på papplådorna. Först hade dom skrivit fel, såg jag, för på den ena lådan hade någon strukit över Einar och sedan skrivit dit namnet Astrid. Framme vid bilen tittade jag på min bror. Bakluckan? ”Inte en chans”, sa brorsan, ”baksätet eller på golvet!” Vi tog ut de svarta urnorna ur papplådorna, urnorna liknande mors svarta syltburkar, dom som hon hade när hon bjöd oss på ugnspannkaka. Vi gav lådorna till vaktmästaren, som intresserat följde våra bestyr. Jag öppnade ena bakdörren och ställde försiktigt ner mor på golvet, då hör jag brorsans röst bakom mig: ”Tappa inte urnan, jag har ingen lust att dammsuga upp mor när jag kommer hem!”

Vi hämtade vår syster och körde upp till Söderhamn. Där stoppade vi ner våra föräldrar i den svarta, hårda oktoberjorden och vår syster läste högt ett stycke ur Bibeln. Jag lämnade mina föräldrar där uppe. Dom är borta nu, men jag kan när som helst se dom där wellpapplådorna och syltburkarna som dom låg i. Men jag kan också se mina föräldrar stå där hela och starka och vackra och levande och undrande, varför det skulle sluta som det gjorde. Bli stoppad i syltburk, en halvmeter ner i jorden, kan det vara något efter ett långt liv? Så jag förstår nu att det finns en annan plats, på ett annat ställe, där far och mor är tillsammans igen med sina hundar, Cama och Gruff. Vad har vi annars att hålla oss till?

Vinden for igenom björkarna där ute på kyrkogården och solen tittade fram. Det var en vacker dag och vi klev in i bilen och åkte därifrån. Och jag har slutat att åka upp till graven i Söderhamn, jag tror inte att dom finns vid den där stenen i dom där groparna. Jag tror att min far och mor är mycket närmare mig än så.

Lars Einar Engström
headhunter, konsult, författare

Stridsropet maj 2008

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Tvinga företagen ta in fler kvinnor i ledningen

 

 

Jo visst har ni kvinnor rätt, det finns ett förtryck därute i näringslivet, män förtrycker kvinnor.

Som om nu det skulle vara en nyhet. Inte en enda man som jag diskuterat det här ämnet med har sagt att det jag beskriver i min bok ”En sexists bekännelser” inte finns. Alla känner till över- och underordningen, alla vet att vi män står först i tur, i de flesta sammanhang, undantaget naturligtvis hemarbetet.

 

 Men många hävdar också att jo, visst, det finns sexism och förtryck, ” … men inte på mitt eller vårt företag”. Om nu det stämmer, hur kommer det sig att jag sett, deltagit i och noterat detta i näringslivet? Och varför kommer det i så fall rapporter om sexuella trakasserier från arbetsplatser som universiteten, försvarsmakten, polisen, och inom filmbranschen nu senast?

Jag skrev ”En sexists bekännelser” av flera anledningar, men främst för att jag ville utvecklas. Jämställdheten leder till att vi män har en chans att bli bättre människor. Om vi sänker garden och börjar delta i det riktiga livet, så kommer vi att bli en del av en helhet där kvinnorna alltid har befunnit sig.

 

 Så vad vinner vi på en ökad jämställdhet och fler kvinnor runt bordet?

pi En mänsklig rättighet, kvinnor är människor.

pi Det leder till ökad total kompetens i gruppen.

pi Bredare perspektiv, nya infallsvinklar.

pi Bättre helhetsbild.

pi Mer utvecklad dialog, all kommunikation och allt språk förändras om kvinnor finns i rummet.

pi Bättre företagsimage, kvinnor är en stor målgrupp för många företag.

Och om inget annat biter: Tänk, bröder, ett företag som kan kalla sig jämställt på riktigt, tänk er vilken ökning det skulle kunna bli försäljningsmässigt!

Jag var oklar över hur eskortservicen såg ut i Sverige, men där har jag nu fått massor av tips och stories. Allt ifrån kvinnor som blir erbjudna pengar för att vara extra trevliga gentemot vissa viktiga kunder, till företag som besöker porrklubbar regelbundet. Ja det verkar till och med som om vi har statliga bolag som ringer in flickor.

Köp av människor alltså. Vi män lallar på i de gamla fotspåren, är med och gör en jämställdhetsplan och fortsätter som vanligt. Tillmötesgående motstånd kallas sådant.

Det är självklart att den kvinnosynen färgar männen hela tiden, hela dagarna, och leder till att kvinnor stoppas. Och det påverkar alla män, vare sig de deltar eller inte, så länge vi inte säger ifrån.

 

 Så fort jag har nämnt att jag arbetar med boken har det blivit debatt. Ämnet är hett och sexisterna kryper fram hos såväl kvinnor som män. Jag har blivit beskylld för att vara feminist, inte sexist, det senare tycker ingen är ett skällsord. Sexist, tja, det är vi lite till mans och det är nästan lite skojigt. När jag säger att jag är sexist svarar kvinnor jag känner: Nej, det är du inte alls! Medan män ler och säger: Ja, vem fan är inte det?

Om vi ska få till en förändring, på kort tid, föreslår jag att vi ska:

pi Lagstifta om kvotering till styrelser.

pi Införa en policy som slår fast att det ska vara lika många kvinnor som män på chefsposter.

pi Sätta en ung man i ledningsgruppen som chef för jämställdhetsarbetet.

pi Införa sanktioner för sexuella trakasserier, på riktigt.

pi Ställa in lönesamtalen för chefer som inte kan visa upp en jämställd avdelning.

pi Se till att jämställdhet är en stående punkt på avdelnings- och ledningsmöten.

pi Sluta kommentera kvinnors kroppar.

pi Anlita kvinnor som konsulter i affärsutveckling – de är inte bara bättre generellt, de är smartare!

pi Nästa gång är det din dotter eller din fru som råkar illa ut – stötta alla kvinnor.

pi Lönestopp under fem år för alla män, tills du höjt kvinnornas löner (lika lön för lika arbete).

Nu ser vi att Norge snabbar på processen. Av allt att döma blir det lagstiftning om kvotering till styrelser från årsskiftet, 40 % ska vara kvinnor. Mycket bra, det enda jag undrar över är hur de kom fram till siffran?

Det finns kompetenta människor därute, inom båda könen, det handlar bara om i vilket nätverk man tittar.

 

Aftonbladet debatt 2005-12-12

 

”Skilj dig och få ett jämställt liv”

 

Lars Einar Engström: Svaret på frågan om ökad jämställdhet kanske kan vara skilsmässa?

Vi har en lång väg att gå innan vi är jämställda på riktigt. En synpunkt som ofta kommer från kvinnor är att man ska gifta sig med ”rätt man”.

Någon som är jämställd redan. Det går inte att få män som tänker i gamla banor att tänka om.

Så det gäller för kvinnor att vara noga i rekryteringsprocessen, jämställda män är som bekant, en bristvara.

  Frågan är då, hur kan man skynda på jämställdhetsprocessen för de gifta kvinnorna?

Svaret på frågan och ökningen av jämställdhet kanske är skilsmässa? Då får ju kvinnorna mer tid att fokusera på karriären. Jag kan nämligen inte se att männen frivilligt skulle ge upp sina positioner, vare sig på arbetsplatser eller i hemmet. Lagstiftning, kan bara nå en bit på vägen. Det är i sig en viktig markering när det gäller mänskliga rättigheter, men det räcker inte. Det ser vi om inte annat när det gäller kvinnors lagstadgade rätt till lika lön för lika arbete. Där inte mycket händer, trots en ständigt pågående debatt år efter år.

  Finns det överhuvudtaget någon anledning för dig, som kvinna, att tro att det någonsin ska hända någonting av sig självt?

 

Historiskt vet vi att när kvinnorna i gamla Grekland sexstrejkade så tog krigen så småningom slut. Det var effektivt och männen klarade inte att vara utan en kvinna någon längre tid. Kanske det är dags att prova den taktiken igen… Det skulle inte förvåna mig om vi män kom krypande och tiggande efter en mycket kort tid!

  Kvinnor utför 2/3 av allt hushållsarbete och arbetar därigenom runt 20 timmar mer i veckan än männen. Obetalt arbete alltså, men samtidigt tycker många kvinnor att de lever i ett jämställt förhållande.

  Enligt jämställdhetsexperterna som deltog i det svenska radioprogrammet Gender i P 1 (13 april, 2006) kan detta bero på att kvinnor jämför sig med andra och tycker sig ha det bra jämfört med grannen. ”Så jävligt som Malin, det har jag ju det inte, Hans hjälper ju till hemma. Ibland.

  ”Dessutom är det ju, enligt mina kvinnliga bekanta, inne att säga att man lever i en jämställd relation, för vilken kvinna vill säga motsatsen? De flesta par som lever tillsammans hävdar alltid att de gemensamt har diskuterat igenom föräldraledigheten och kommit fram till att det är bäst om kvinnan är hemma.

 

Visst är det märkligt att ”alla” dessa par kommer fram till samma beslut? Jag känner många män som hävdar att kvinnan kräver att få vara den som är hemma längst tid och som kräver att få vara huvudansvarig för barnet. Detta är ju intressant och torde vara det enda område där män omedelbart och frivilligt backar tillbaka och säger ok, var hemma du!

Annars brukar ju vi män vilja vara med och försöka bestämma i de flesta frågor, men här backar vi omedelbart. Anledningen till detta är naturligtvis att vi inte vill vara hemma och ta hand om barn, vi anar även om vi inte har provat, att detta är ett tungt arbete utan status.

 

Så, mitt råd blir, skilj dig kvinna och du får ett nytt eget liv och en före detta man som kommer att utvecklas till en mer mogen människa.

 

Han kommer nämligen inte att ha något val. Dela på vårdnaden av barnen, varannan vecka, så kommer din tidigare ”hjälplösa” make att börja sköta sitt eget hushåll själv. Han kommer att gå på föräldramöten i skolan, packa matsäck till barnens utflykter, städa och handla mat.

 

Och han kommer att få ett helt nytt förhållande till sina barn. Hur många klagosånger har vi inte hört genom åren om män som säger sig ha för lite tid för barnen. Nå, då så, ge dem den tiden, så får vi se vad de gör med den.

 

Männen får välja, karriären eller barnen. Männen kan ju börja arbeta deltid, vara med barnen och göra karriär när barnen blivit lite större. Precis som så många kvinnor har fått göra.

Och du kvinna kan börja träffa dina vänner igen. Gå ut och ta en öl, spana in snygga killar, spela golf och gå på gymmet! Barnen kommer att få en glad och positiv icke utarbetad mamma som diskuterar livet.

Den destruktiva anpassningen till såväl barn som en icke deltagande make försvinner och du kan möta din gamla familj på ett nytt och helt annat plan.

Aftonbladet debatt 2008-07-16